Gutamalsgillet logo


Klassiska versmått

Hexa’meter

(till grekiska hex = sex, och metron = mått, versfot)

är det allmännaste och även det äldsta kända av alla antika versmått.
För episk diktning på grekiska och latin (versus hero’icus) förblev den det enda versmåttet i bortåt två tusen år. Även rena lyriker skrev ofta hexameter.

Hexametern består av sex takter med fallande rytm varav den sista måste vara en troké eller en spondé, medan de fem föregående är daktyler som alltid kan dras ihop till spondéer.
Så här beskrivs versmåttet i andra ord:
Vers bestående av 6 daktyler, av vilka den sista är ofullständig (katalektisk). Daktyl kan utbytas mot spondé, dock sällan i 5:e foten. användes spondé på denna plats, kallas versen spondi’acus. Cesur inträder i 3:e eller 4:e foten efter stark taktdel, i 3:e foten efter den svaga taktdelens första stavelse (rätt sällsynt) samt mellan 4:e och 5:e foten (bukolisk cesur).


Schema

schema


En viktig iakttagelse är att olika språk har skiftande melodiförhållanden. I franska språket får raderna oftast en stigande rytm – närmast en alxeandrin. Det engelska språket är rikt på ord och tonfall med lämplig betoning, men i den engelskspråkiga litteraturen har hexametern ändå inte varit vanlig. I Tyskland har flera skalder, bland andra Johann Wolfgang von Goethe, prövat versmåttet. Här är en strof ur Reineke Fuchs:
Pfingsten, das liebliche Fest, war gekommen; es grünten und blüten –

Vår svenske 1600-talsskald Georg Stiernhielm var först med att anpassa den gamla metern till svenska:
Såsom en Eld, en Ström, ett Glas, ett Gräs och en Blomma
Brinner och Rinner och Skijn och Grönskas och Blomstras om affton
men fins Slächt Stild Bräckt och Torkat och Wissnat om morgon,
alltså Menniskio-lijff som röök förswinner i Wädret –

Esaias Tegnér använder cesurer i 1:a, 2:a och 4:e taktrna i detta exempel ur Frithiofs Saga:
En mot en var fädernas sed; jag kämpar väl ensam –

Finlandssvenske Johan Ludvig Runeberg diktar så här:
Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen,
än har orren sin stig och tjädern nära min koja –

Hur lämpar sig då gutamålet för hexameter? Ligger oss de svalda stavelserna i fatet eller passar det perfekt in i cesurmönstret? Det återstår att se när alla gutamålets klassiska poeter lämnat in sina bidrag i denna specialklass inom Fäi-Jakå-präise 2004. Man måste inte skriva på hexameter för att vinna förstapriset – då räcker det med att skriva på vers. Läs mer om tävlingsreglerna.

Ordförklaringar

Akut eller Grav accent Svenskar, norrmän och gutar skiljer på akut och grav accent
  Akut accent har t. ex. anden (bestämd form av fågeln) jfr. fastländskt uttal av Lju’garn
Grav accent har t. ex. anden (i flaskan kanske) jfr. gutniskt uttal av (L)jau’ga’n
Anape’st (av grekiska anap’aistos = återstudsande)
Anape’st Versfot av två obetonade och en betonad stavelse. Ex. Anapest, stig till häst, bli min gäst.
Cesu’r (av latin caesura = rytmiskt avbrott vid vissa ordslut i en versrad)
  I längre versmått som hexameter återkommer cesur på bestämda ställen och är av stor vikt för versens välljud. Exempel från Stiernhielm:
Tänck hwad et osnyggt Diur en gammal och dygde-lös Man är –
Dakty’l (av grekiska dáktylos = finger, och har troligen att göra med att man räknade stavelser på fingrets leder)
Dakty'l Versfot som utgörs av en betonad och två obetonade stavelser. Ex. Böljande
Spondé (av grekiska spondeios med samma betydelse)
Spondé Versfot av två långa stavelser. Ex. Två-takt. Normalt sett en sammandragning av de båda korta stavelserna i en daktyl eller en anapest. Även i nutida vers talar man ibland om spondéer då tonvikten i ett ord är jämnt fördelad. Det gäller företrädesvis sammansättningar som livboj, mörkbrun, köpstark. Även osammansatta ord med grav accent kan med viss rätt betecknas som spondéer.
Troké (av grekiska trochaios som har att göra med ett verb som betyder springa)
Troké Versfot som består av en lång och en kort, respektive en tryckstark och en trycksvag stavelse. Ex. Detta / är tro- / kéer. / De kan / duga / till att / fylla / hela / denna / sida.

Källor: Alf Henriksons Verskonstens ABC och Svensk Uppslagsbok
Schema: Carlgrens Ord & Bild

Sonett

För att underlätta för hugade poeter har vi ur Alf Henriksons Verskonstens ABC framforskat något om sonettens väsen:

Sonetten är en specialrimmad jambisk versform som regelrätt skall bestå av två fyraradiga strofer och två treradiga, alla med fem takter i raden.
Raderna är alltså fjorton.
Rimställningen är lämpligen ABBA ABBA CDC DCD men kan skifta något, framför allt i slutstroferna, där ställningar som CDE CDE eller CDD CEE också är vanliga.
Många varianter av sonetter finns, särskilt i engelskspråkig poesi.
Sonetten lär vara en provencalsk uppfinning, men fick sin internationella spridning genom Petrarca, som på 1300-talet skrev en stor samling sonetter.
I Bra Böckers lexikon finner vi också en annan regel att eventuellt försöka hålla sig till:

Oktaven kan innehålla en allmän tes, sextetten ger en tillämpning.
(Oktav och sextett förklaras närmare i exemplet nedan)


Hedersordf. Las har därtill funnit en pedagogisk sonett av samme geniale Henrikson, en synnerligen god förebild, även om den ej helt följer ovanstående rimschema.
Låt oss uppmuntras av detta och konstatera, att eftersom ett flertal varianter på rimschemat finns, så är väl var och en fri att skapa ett eget? Det skadar förstås aldrig att försöka sig på något av de mest vedertagna först!
Nedan har sekr. försökt förtydliga de fem tryckstarka stavelserna med rött. Dessutom har tillagts en grön bokstav efter varje rim för att rimschemat skall synas tydligare.

Lycka till!


Oktaven (åtta rader som vanligen är uppdelade på två strofer, quatrainer, 4+4):

Låt oss korrekt författa en sonett A
Strikt efter konstens regler ska den rimma. B
En formlös luft, ett språk av dunst och dimma B
förtätas härvedertaget sätt. A

Det är i själva verket ganska lätt A
och totas till på mindre än en timma, B
men femfotsrytmen måste man förnimma B
och kunna skilja mellan fel och rätt. A

Sextetten (sex rader oftast delas i två strofer, terzetter, 3+3):

Med lite övning går det som en vals C
och tarvar nästan ingen känsla alls. C
Det gäller blott att fånga själva lätet. D

Sonetten är en formfast melodi, E
och mer än så kan denna inte bli E
ty det är bara luft i innanmätet. D

Alf Henrikson