Gutamalsgillet logo


Gillets stavningsrekommendationer

Stavning av gutniska språket, rekommendationer sammanställda av gutamålsgillets stavningsgrupp på grundval av tidigare stavningspraxis, stavningsprinciperna för boken ”fäi-jakås fyst brevi” samt synpunkter från gillets ladisatingg i gothem i mars 2006 antagna av gillets årsmöte 27 augusti 2006 senare gjorda justeringar står som ”tillägg:”

Rekommendationerna bygger huvudsakligen på rubrIcerade källor, men även andra underlag har använts, bland annat en analys av stavningen i brev till radioprogrammet Gutamål samt synpunkter i ämnet som under åren meddelats gillet. Föreliggande förslag har framtagits av Gutamålsgillets arbetsgrupp för stavning på uppdrag av årsmötet 2005 i avsikt att rekommendationerna ska kunna godkännas av årsmötet 2006. Stavningsrekommendationerna skall i framtiden kunna bli till hjälp för såväl gillets som allmänhetens framställning av skrivet material. Gotländsk Ordbok på Internet, som nu skapas av frivilliga krafter, kommer att följa dessa riktlinjer.

I stavningsprinciperna för Fäi-Jakåboken togs alla språkljud med i uppställningen, även de självklara. För att inte nedanstående rekommendationer ska bli onödigt utförliga tas endast upp sådant som
1) avviker från stavningsreglerna för svenska språket,
2) språkljud som inte förekommer i svenskan samt
3) stavning av språkljud som brukar vålla tveksamhet hos skribenterna.


Vokaler och diftonger i stamstavelser


ai

Forngutnisk diftong
Ex: stain (sten), bain (ben).
Undantag görs för namn med avvikande stavning. Ex. Maj, Raymond


au

Forngutnisk diftong

Ex. auge (öga), austar (öster), laug (löv).


Kort e. Se ä.


e

Långt e-ljud, nu oftast diftongerat till ei
Ex. brede (bräde), esar (tömmar), sed (säd), de (det), dei (det, betonat).
Uttalet är så gott som alltid diftongerat till ei, vilket kan skrivas ut om man vill.


ei

Diftong som uppkommit ur äldre långt i
Ex: peike (flicka), leitn (liten).
Den som alltjämt uttalar denna diftong med öppnare ä-ljud och vill markera skillnaden mot långt e, får gärna skriva äi. Ex: päikeläitn


jau

Ur äldre triftong iau.
Efter nutida praxis ersätts vokalen i med ett j.
Ex: djaurmjaule.
I Fårömål blir triftongen ibland till en skärpt diftong som skrivs javv.
Ex: javva (ljuga), tjavva (tjuga)


o

Diftongen åo (ur forngutniskt långt o) skrivs o.
Ex: bosolstol.


u

Kort o-ljud stavas tradionellt på europeiskt vis med u.
Ex: summarkumme

Tillägg: Då man vill markera adverbet ”också” och skilja det från konjunktionen ”och” rekommenderas att skriva med accenttecken ú


u

Långt u, ur äldre kort u
Uttalas som svenskt u, oftast med förslag av i.
Ex: buge (båge), dur (dörr), sun (son)


å

Kort å-ljud
Ex: sårk (pojke), årm (orm), kårtar (kort, m.)
Undantag kan göras för namn. Ex: Gotland, Stockholm, Oskar.


å

Långt å-ljud
Ex: jård (jord), ård (ord), nårdar (norr)


åi

Forngutnisk diftong oy
Ex: gåime (gömma), håi (hö), åidn (dålig, skral)


ä

Kort ä/e-ljud
Ex: bläcke (tofsvipa), kväld (kväll).
För att undvika stavning som ger en ovan ordbild (äld, hälg, igän, etc.) kan ord som är likalydande skrivas som på svenska.
Ex: eldhelgigen. Gäller även ord som ellar (eller) och ettar (efter).
Namn och lånord som Elisabet, decembar och konsert skrivs med e, om man inte särskilt vill markera gutniskt uttal i repliker och dylikt.


ä

Långt ä/e-ljud
Ex: kräk (boskapsdjur), jär (är), dräge (dra)
Stavningen är fast, även om uttalet på södra ön närmast är ett e-ljud.


äu

Diftong äu (ur äldrelångt u).
Ex: skäum (skum), stäur (stor), däu (du)


ö

Kort ö-ljud
Ex: vör (vi), körke (kyrka).


ö

Långt ö-ljud blir diftongerat
Ex: bröie (brya, vattenhål), böi (by), möir (myr), höire (hyra).
Inlånade ord får gärna skrivas med enbart ö.
Ex: brö (bröd), kök (kök), tös (flicka), plöge (plöja)


Vokaler i ändelser


-a-

Ex: kattar (kattor), katta (kattan, Fårö), äldar, gamblare (äldre)


-e-

-e- i alla ordklasser, men den som vill kan använda -ä- i verbändelser,Fårö har dock -a- i dessa.
Ex: brede (bräde), breide (vrida), leite (litet), sole (solen f., Fårö)


-i-

Ex: soli (solen f.), taki (taket n., Gothem mfl.)


-u-

Ex: kattu (kattan), svämnugur (sömnig, m., Fårö)


-å-

Ex: kattå (katta, Fårö, Lau mfl.), vör kunå (vi kan, Fårö)


Konsonanter


f

f används för f-ljudet.
Undantag: havsfräui (havsfrun), gråvt (grovt, av gråvar) och liknande


j

j används före mjuk vokal på samma sätt som i svenskan,
även om uttalet i de flesta fall är halvvokaliskt. Observera att gutarna uttalar alla konsonanter i ord som stjänne (stjärna).
Ex: ljaus (ljus), djaur (djur), (h)järte, (hjärta), (h)jaul (hjul)


k

k används för k-ljudet
även i ord som flykt (av flauge) och jakt (av jage)
Undantag: byggt (av bygge), haugt (av högt, av haug) och dylikt.


kk

för långt k används i första hand kk
men den som vill kan stava med ck som i svenska.
Ex: stukk (stock), nukk (nog), bukke (bocka)


x

ks-ljud skrivs x liksom i forngutniskan.
Ex: uxe (oxe), sex, hoxl (oxel)
Undantag för hugse (minnas, av hug), ti skogs (till skogs) liksom namn som Gogs och likn


ngg, ng

ng-ljudet skrivs ngg för att markera bevarat ålderdomligt uttal med ng + hårt g.
Ex: drängg (dräng), finggar (finger), langgar (lång, m.), singge (sjunga).
På vissa delar av Gotland bortfaller hårt g i maskulinum bestämd form. I sådana fall skrivs endast ng. Ex: drängen, strämmingen.


ngn

ngn-ljudet skrivs ljudenligt ngn
Ex: dungne (domna, äv. dumne), sungne (somna)
Där äldre g före n har övergått till ng-ljud stavar svenskan gn, t ex. ugn och lugn. Vi rekommenderar att följa svensk stavning i sådana fall för att undvika ovana ordbilder som ungn, lugn och rengn


nk

ngk-ljudet skrivs som i svenskan med nk
Ex: lånken (ljum), åinkli (ömklig), hankle (vante, handske)


sj

sje-ljud
Uttalas som ett sje-ljud påminnande om uttalet i finlandssvenska mål.
Ex: sjoen, sjöen (havet), självar, sjalvar (själv, m.)


Dubbelskrivning av långa konsonanter


1. Lång konsonant dubbelskrivs mellan vokaler i slutet av ord

gubbe, rädd, måffar, dukke, summar, uppe, mårres, ett –Undantag: m-ljudet enkelskrivs i ordslut (ej vid bortfall av slutvokal):kum (kom! imperativ), kåm (kom, imperfekt), men kumm’ (komma, infinitiv). n-ljudet enkelskrivs i ordslut i en del vanliga ord som i svenskan Ex: man, kan


2. Lång konsonant före annan konsonant enkelskrivs om båda hör till ordets stam

kant men vattn (eg. vatten men vokalen e har bortfallit) Undantag: lång konsonant dubbelskrivs före l, n, r och s: krasslur, ohygglit, räkkne, tåpps.


3. Konsonanter i böjda och avledda ord stavas som grundformen

annlunde (av annor-), men sägd (av säge)


4. Vid sammansättning används de enkla ordens stavningssätt

kvinnfålk, manfålk, hånntisslar, inpeisken


5. Assimilerade konsonanter skrivs som de låter

gass- (gards-), kånn (korn), Las (Lars)


Förtydligande av svårtydda ställen i texten


Vid bortfall av vokaler och konsonanter behövs oftast ingen markering.
Apostrof kan sättas ut, men endast då förtydligande krävs.
Ex: dann’n (den andre) men ansn (andra gången), sun’n (sonen) men båtn (båten), för’ mein dagar (före mina dagar) men feir kalar (fyra karlar)

vid h-bortfall (mest i äldre språk):
Ex :’age (hage), ’ul (hål), ’und (hund), ’ägg (hägg)

vid r-bortfall om man känner att det behövs:
Ex: Va ha ha’ växe (Vad hon har växt)


Då vokaländelse följer på vokal
Ex: a’i (ån), bro’i (bron), e’i (tackan), gräu’u (gruvan, spisen), stäu’u (stugan), bla’ar (blå, m.)


Sammandragningar av ord
Ex: har’n (har han) men harn (haren)


Tillägg och/eller förslag

till förändringar som diskuterats efter årsmötets beslut om rekommendationerna

Juli 2008.

Britta Pehrssons bruk att markera gutamålets motsvarighet till ”också” med accenttecken har införts i ovanstående rekommendationer. Exempel: Han hadd a kattå u n hund ú

Juli 2009

Redaktionsgruppen för Gula häftet beslöt att testa en skillnad i stavning mellan ”en” i betydelsen en (räkneord) eller man (pronomen) och ”än” i betydelsen han (pronomen).