Gutamalsgillet logo


Hur talade våra gutniska förfäder under medeltiden?

– en jämförelse med övriga nordiska språk

Av Kerstin Jonmyren

Man brukar tala om äldre och yngre fornsvenskan för att visa på den ganska stora skillnaden mellan den vikingatida och den medeltida svenskan. Gutniskan brukar klassificeras som ett eget nordiskt språk vid sidan av svenska, danska, norska och isländska. Alla har de dock samma ursprung, ett gemensamt nordiskt språk från järnålder och tidig vikingatid, talat för mer än tusen år sedan. Medeltidens gutniska var ett språk som väsentligt skilde sig från den samtida svenskan och danskan.

Gutniskan hade till stor del behållit det vikingatida fornnordiska språket, i motsats till svenskan i Mälardalen och danskan på Själland. De var språk som redan under tidig medeltid, 1200 -1300-tal, starkt kom att påverkas av det lågtyska språket, och nästan kom att omvandlas till någon sorts tyska dialekter. Först under tidigt 1600-tal när danskarna tog ett fastare grepp om Gotland förändrades gutniskan i riktning mot danskan, för att efter 1645 försvenskas.

Sagor, krönikor och odödlig poesi
Den första skrivna text – förutom gravstenarna – som vi har på gutamål är Gutasagan, förmodligen nertecknad någon gång i mitten av 1300-talet. Den beskriver i sagoform Gotlands kolonisation och dess kristnande. En ungefär samtida svensk text är Erikskrönikan. Den är en beundrande beskrivning av hertig Eriks liv – han som dog i Nyköpingshus, eventuellt inlåst av sin bror kung Birger vid vad som i historien brukar kallas Nyköpings gästabud. Krönikan är framställd på knittelvers, ett versmått som då var högsta mode. (Gannholm, 1991 och Jansson, 1985)

En krönika sammanställd på 1400-talet är Karlskrönikan, som i beundrande form berättar om den hårdföre svenske kungen Karl Knutsson Bondes liv – han som var kung tre gånger och som blev avsatt samtliga gånger. Även denna krönika är skriven på knittelvers. En något så när samtida dansk folkvisa är Pukevisan, som har sin bakgrund i den så kallade Pukefejden, maktstriden mellan Erik Nilsson Puke och Karl Knutsson Bonde. Båda var så starka maktmänniskor att två av dem var en för mycket. Pukevisan beskriver rätt upp och ner hur herr Karl lurar herr Erik i fällan, tillfångatar och mördar honom. Gotländska gravinskrifter från 1400-talet finns som jämförelse till Karlskrönikan och Pukevisan. (Harrison, 2002 och Snaedal, 2002)

Nedan följer en genomgång av korta utdrag från dessa medeltida texter, några på gutamål, två på svenska, och en på danska. Genomgången görs i kronologisk ordning med den äldsta först och den yngsta sist.

Erikskrönikan
Vi börjar med den välkända versen ur Erikskrönikan där Torgils Knutssons krigståg mot tavasterna beskrivs. Versen om soldaternas avsked av de sina inför avfärden känns tidlös, och anses med rätta som stor poesi. Det var inte länge sedan vi såg TV-bilder på marinsoldater som tog stort farväl av de sina för att fara iväg till strid långt borta – ”marghin röder mun wart tha kust, som aldrig kystes sithan aff hiertans lust…”

Texten behöver knappast översättas, språket ligger nära modern svenska, möjligen kan stavningen först förvirra lite. Att nagel är ett ord för spik är nog känt och att marghir betyder mången är heller inte svårt att räkna ut. Th uttalades som engelskt läspljud, såsom think och through.

Mangt eth gamalt fäderneswerd
Wart tha nidher aff naglom kränkt, 
Som ther haffdo manga dagha hengt.
Them waart tha venliga fölgt til strand,
Helsados wel oc tokos i hand.
Marghin röder mun wart tha kust,
Som aldrig kystes sithan aff hiertans lust.

(Jansson 1985)

Månget ett gammalt fädernesvärd
blev då neder från spiken krängt,
Som där i många dagar hade hängt.
Dem blev då vänligen följda till strand,
Hälsades väl och togos i hand.
Mången röder mun blev då kysst,
Som aldrig kysstes sedan av hjärtans lust

(Översättn. författaren)


Gutasagan
Den samtida gutniska texten i Gutasagan från 1300-talet är annorlunda. I sagan berättar Vitastjerna, hustru till Gotlands förste inbyggare Tjelvar, om en dröm hon har haft om Gotland. Hon berättar för Tjelvar. Här är nog en översättning behövlig för förståelsen.

Alt ir baugum bundit
Bo land al thitta wartha
oc thaum thria syni aiga.
thaim gaf hann namn allum o fydum.
guti at gutland aigha
graipr al annar haita.
oc gunfiaun thrithi.

(Gannholm 1991)

Allt är bundet i ringar.
Ett bebott land skall detta vara
och de skola få tre söner.
Dem gav han alla namn innan de voro födda.
Gute skall besitta Gutland.
Graiper skall den andre heta
och Gunfjaun den tredje.

(Översättn. Gannholm 1991)


Karlskrönikan
Den mer än hundra år yngre svenska versen, från sent 1400-tal, ur Karlskrönikan är heller inte så svår att förstå för en modern svensk. Här citeras Erik Nilsson som agiterar mot Karl Knutsson, att han hellre ser vilken bonde som helst som kung, bara inte herr Karl.
W står istället för u ibland, vilket möjligen kan förvirra oss nutida läsare. De sa ”rake”, vi säger råka. De svenska kungarna kröntes på Mora sten utanför Uppsala.

Ok siger iak ider wthen fare
Ider kungh vil iak ey ware
Wi wiliom ther til en bonde taka
Hwem Sancte Erik wnner oss rake
Ok sethien på Moresten wthen skam.

(Harrison 2002) 

Och säger jag eder utan fara
Eder kung vill jag ej vara
Vi vilja därtill en bonde taga
Som Sankte Erik unnar oss råka
Och sätta på Mora sten utan skam.

(Översättn. författaren)


Pukevisan
Därefter den medeltidsdanska texten, troligen från sent 1400-tal eller lite senare: Två verser ur balladen där Erik Nilsson (av okänd anledning i visan kallad Erik Styggesson) tillfångatas och mördas. Vindue är ett gammalt nordiskt ord för fönster, plager betyder plågar. Texten är annars lättförståelig för dagens skandinaver.

Det var Erick Styggesön,
Hand skulde til closter gange.

Der möder hannem her Karl Knudssön,
Hand tager hannem til sin fange

Det var den skönne iomfru,
Hun ud aff vindue saa:
– Hvad da haffver den herre bröt,
 hui plager I hannem saa?

(Harrison 2002)

Det var Erik Styggesson,
Han skulle till klostret gå.
Där möter honom herr Karl Knutsson,
Han tar honom till fånga.

Det var den sköna jungfru,
hon ut genom fönstret såg:
Vad har då den herrn förbrutit,
Varför plågar ni honom så?

(Översättn. författaren)


Gotländska gravinskrifter
Samtida, sent 1400-tal, eller något yngre texter från några gotländska gravstenar:

Ir bidin gods fyri margetu sial af othaim, a mik (Othems kyrka)
”Må ni bedja till Gud för Margits själ från Othem, som äger mig” (alltså stenen)
skraif i skrudstufa. (Endre kyrka)
”skrev i sakristian” Ordet skrudstuva är endast belagt på Gotland, i Norge fanns ordet skrudhus. 
Hvar sum hitta lis a ta ber hann pris (Lojsta kyrka)
”Envar som läser detta, får beröm” 

Lite senare, 1500-taletTexten fanns på en spismur vid Urgude i Sproge.

Petar yvir gudarfva hann lit gera tissan mur ok stuvona ok badi stendr lyftad a torsdaginum fyri Katrino messo.

Peter Yver Gudarve, han lät göra denna mur och stugan, och båda (blevo) färdiga torsdagen före Katrina-mässan.  
(Dagens gårdsnamn Urgude är en nutida form av Yvir Gudarve = Den övre av Gudes arvingars gård)   
(Samtliga exempel med översättningar från Snaedal, 2002) 

Lite jämförelse
Som vi kan se låg det medeltida gotländska språket ganska långt från de samtida tyskpåverkade svenska och danska språken (se t ex Snaedal 2002). Det är egentligen märkligt, eftersom vi då mitt på Gotland hade den så mäktiga tyska handelsstaden Visby. Förmodligen var kontakten mellan stadens och landets befolkning inte så livlig som man kunde tro. Gutniskan låg däremot ganska nära det samtida isländska språket som inte heller hade påverkats nämnvärt av lågtyskan. Isländskan har sedan förhållit sig jämförelsevis oförändrad fram till idag, medan gutarnas språk snabbt kom att förändras under nyare tid, från 1600-talet och framåt. (Snaedal) 

Som vi redan kan ana av dessa korta exempel på gutniskan hade den en utpräglad formlära, med böjningsformer för pronomen, substantiv och adjektiv av den typ som vi närmast möter i dagens tyska, med numerus, genus och kasus. Bestämda former av substantiven fanns egentligen inte i gutniskan. Prepositionerna styrde olika kasus, och verben hade både numerus- och personböjningar, ett arv från vikingatidens samnordiska språk. Isländskan har bevarat allt detta, medan de övriga skandinaviska språken förlorade det i mötet med det lågtyska språket. (Snaedal)

Vad finns kvar?
Vad som kan finnas kvar i dagens gutamål av detta gamla språk är en intressant fråga. Ett och annat kan man finna, exempelvis verbformerna gere, gerde, gert i senare tiders gutamål för göra, gjorde, gjort, som redan då hette ungefär så. Pronomenet ora (vår) med böjningsformer fanns redan, liksom tisse och hitta för orden denna eller detta. De ursprungliga diftongerna som i stain och bain fanns givetvis. Intressant känns att det gotländska ordet ha, för det svenska hon, inte alls är något nytt påfund eller som t o m har hävdats, en ”felsägning”, utan istället är ett intressant språkligt arv från våra medeltida gutars språk.

 Även om det är lite utanför ämnet för denna text så slås man vid genomgången av alla gravstensinskrifter hur djupt troende våra medeltida gutniska förfäder måste ha varit. Det framgår väldigt starkt av de texter som Thorgunn Snaedal har sammanställt i sin doktorsavhandling Medan världen vakar.

Det skulle förvisso vara oerhört intressant att få höra hur detta forngutniska språk egentligen lät! En spekulation kunde vara att språkmelodin hade likhet med den nutida isländska. En del diftonger samt det öppna a-ljudet finns exempelvis i det språket i likhet med vår tids gutamål.

Källor:
Harrison, Dick (2002), Karl Knutsson: en biografi. Lund: Historiska media.
Gannholm, Tore (1991), Gutasagan. Stånga: T. Gannholm.
Jansson, Sven Bertil, red. (1985), Erikskönikan. Stockholm: Tiden.
Snaedal, Thorgunn (2002), Medan världen vakar: studier i de gotländska runinskrifternas språk och kronologi. Uppsala: Swedish Science Press.