Gutamalsgillet logo


Om det gutniska språket

Under den här rubriken har vi lagt material som handlar om det gamla språk som har talats av gutarna på Gotland i långt mer än tusen år. Det har förändrats mycket under alla dessa år, precis som de flesta andra språk, men det har inte försvunnit trots hård konkurrens från bland andra tyska, danska, svenska och engelska. Här följer en kortfattad guide till gutniska språket eller gutamålet, som det också kallas.

Gutamålets främste kännare fil. dr. Herbert Gustavson (1895-1986) ger oss den här bakgrunden i sin bok GUTAMÅLET – inledning till studium: ”Gutamålet är det språk, den dialekt, som av gammalt talats av gutarna, Gotlands invånare. Ordet gutamål är skapat av Carl Säve, en gotlänning, som var professor i nordiska språk åren 1859-1876, och som insamlat och bearbetat gutamål, liksom brodern P.A. Säve (1811-87). Guta mal på forngutniska betyder gutarnas språk. Gutamålet kan sägas vara en dialekt av svenska språket —. Man kan emellertid med ett visst berättigande kalla gutamålet ett särskilt nordiskt språk, särskilt om man tänker på de stora olikheterna mellan forngutniska å ena sidan och fornsvenska, forndanska och fonnorska å andra sidan.”

Forngutniskan tillhör den germanska språkstammen på språkträdet. Det finns några som, med hänvisning till en del slående likheter, hävdar att språket har samband med de utdöda språken på den östgermanska språkgrenen. De tror att de gåtfulla goterna var komna från Gotland. Men de flesta är idag överens med Herbert Gustavson om att språket tillhörde den nordgermanska grenen. 

De viktigaste äldre skriftliga källorna är Gutalag och Gutasaga. På Kungl. Biblioteket finns en handskrift från omkring år 1350, men det har troligen funnits en äldre förlaga. Dessutom kan man vara säker på, att gutarna genom muntlig tradition fört innehållet vidare under lång tid, innan någon skrev ner det. Båda dessa texter finns utgivna i böcker, se nedan.

Ännu äldre skriftliga dokument på gutamål är ca. 300 runinskrifter. Här upptäcker man, att språket inte skiljer sig särskilt mycket från det på övriga äldre nordiska runstenar. Då hade t.ex. svenskan ännu kvar diftongerna ai och au. (Diftong kallas en förbindelse av två vokalljud i samma stavelse. OBS! att bokstaven u betecknar ljudet o, liksom i nutida gutamål!) Man sa raisa stain i stället för resa sten, kaupa i stället för köpa, men redan på 1200-talet ser man i de svenska landskapslagarna, att de enkla vokalerna slagit igenom. Gutarna behöll de gamla diftongerna, och gör så än i dag! Även diftongen oy, som nu skrivs åi har bevarats. Den har i svenskan förenklats till ett långt ö. 

Till och med triftonger, där tre vokalljud sitter ihop, fanns förr, men frågan är om någon på Gotland säger driaugar och briaust idag. Sådana ord har förenklats till draugar (dryg) och braust (bröst).

Gutarna har också lagt till en hel del egna diftonger under åren: äi för långt i, öi för långt y och äldre ö, äu för långt u och åu för långt o. Dessutom har det smugit sig in en del mer eller mindre tydliga diftonger. En gute har svårt att säga ett långt e-ljud utan att det låter som ei , likaså låter oftast ett långt u-ljud som iu.

När det gäller konsonanterna är det viktigt att tänka på, att de ofta uttals på ett ålderdomligare sätt än i svenskan. Hur många skolbarn runt om i landet har inte undrat över varför man måste skriva stjärna och skjuta när det lika gärna kunde stavats sjärna eller schuta? På Gotland säger man än i dag stjänne och skjaute så att varje bokstav hörs. Likadant är det i ord som djaur (djur) och gjaute (gjuta). 

Konsonanterna uttalas ofta hårt, t. ex. g och k i ord som gikk (gick), kiste (kista) och känne (känna). Även på slutet av ord blir g hårt där riksspråket fått ett j-ljud: bälghelgarg

Ett viktigt gutniskt kännemärke är att ng-ljudet uttalas med ng-ljud plus ett hårt g. Numera rekommenderas att man skriver ut båda ljuden och därför kan man nu se ord som dränggsträmminggsingge (sjunga) till skillnad från undantaget från regeln, bestämd form maskulinum: drängensträmmingen etc. som på större delen av språkområdet saknar hårt g. 

Gutamålstalande har också bevarat det äldre uttalet av ord som kväld (kväll), muld (mull) och lamb (lamm, men jämför även engelska språket som bevarat stavningen men inte uttalet).

Samtidigt har utvecklingen hos andra bokstavskombinationer gått motsatt väg, gutniskan har dragit samman ljud, som bevarats i riksspråket. Exempel på sådant är ban (barn), hånn (horn), fali (farlig), kåss (kors), tåsk (torsk), plass (plats), gos (gods), väne (vänja) och säle (sälja).

I gutamål finns många exempel på ovanlig meningsbyggnad. Vad sägs om att man säger min cykelndaires batn och oe treigardn för min cykel, deras båt respektive vår trädgård. Man måste också bereda sig på att kunna sätta ihop satser som Så blai de besläut si eller De jär skriv si när man vill säga Så blev det beslutat och Det är skrivet.

Man kunde påpeka mycket fler viktiga saker om både uttal och stavning, men det finns inte plats för det här. Men välkommen in på vår gangardn (webbplats) – vi hoppas att där finns ännu mycket mer att lära.

Bosse Carlgren, gillessekreterare 1992–2010