| GUTAMÅLSGILLETS
REKOMMENDATIONER
FÖR
STAVNING AV DET GUTNISKA SPRÅKET |
|
| SAMMANSTÄLLDA
AV GUTAMÅLSGILLETS STAVNINGSGRUPP
PÅ GRUNDVAL AV TIDIGARE STAVNINGSPRAXIS,
STAVNINGSPRINCIPERNA FÖR BOKEN FÄI-JAKÅS FYST BREVI,
SYNPUNKTER FRÅN GILLETS LADISATINGG I GOTHEM I MARS 2006.
REKOMMENDATIONERNA AUKTORISERADES AV GUTAMÅLSGILLETS ÅRSMÖTE
2006
Rekommendationerna bygger huvudsakligen på rubrIcerade källor,
men även andra underlag har använts, bland annat en analys
av stavningen i brev till radioprogrammet Gutamål samt synpunkter
i ämnet som under åren meddelats gillet. Föreliggande
förslag har framtagits av Gutamålsgillets arbetsgrupp
för stavning på uppdrag av årsmötet 2005.
Stavningsrekommendationerna skall i framtiden kunna bli till hjälp
för såväl gillets som allmänhetens framställning
av skrivet material.
Gotländsk Ordbok på Internet, som nu skapas liksom annat
skrivet material från gillet kommer att följa dessa riktlinjer.
Stavningsrekommendationerna erbjuder i många fall fler än
ett stavningssätt. En viktig regel är att varje skribent
ska ta hänsyn till sin egen dialekt av gutamålet vid
skrivandet, vilket bland annat innebär att man använder
de ändelser som är brukliga i hemtrakten. I Lau m. fl.
socknar används exempelvis en äldre ändelse -å
i ord som kattå (katta) medan de flesta andra säger katte,
I Gothem m. fl. socknar säger man på gammalt vis deiki
(diket) medan de flesta andra har övergått till att säga
deike. De som talar så som angivits i exemplen skall givetvis
skriva -å respektive -i, trots att stavningsrekommendationerna
har det vanligast förekommande -e som huvudalternativ.
I stavningsprinciperna
för Fäi-Jakåboken togs alla språkljud med
i uppställningen, även de mest självklara. För
att inte nedanstående rekommendationer ska bli onödigt
utförliga tas endast upp sådant som
1) avviker från stavningsreglerna för svenska språket,
2) språkljud som inte förekommer i svenskan samt
3) stavning av språkljud som brukar vålla tveksamhet
hos skribenterna.
I kolumnen ljud anges språkljudet enligt svensk stavning. |
|
| ljud |
stavning |
Vokaler
och diftonger i stamstavlerser |
| ai-diftong
|
ai
|
Forngutnisk
diftong
Ex:
stain (sten), bain
(ben).
Undantag görs för namn med avvikande
stavning. Ex: Maj,
Raymond |
| ao-diftong |
au |
Forngutnisk
diftong
Ex. auge
(öga), austar (öster), laug
(löv). |
| e, kort |
|
Kort e.
Se ä. |
e-långt
(ei-diftong) |
ei |
Långt
e-ljud, nu oftast diftongerat till ei
Ex.
brede (bräde), esar
(tömmar), sed
(säd), de
(det), dei (det,
betonat).
Uttalet är så gott som alltid diftongerat
till ei, vilket inte behöver anges annat än möjligen då
ordet är betonat. Diftongen kan dock skrivas ut i alla ord, om man
så vill. |
| jao |
jau |
Ur äldre
triftong iau.
Efter nutida praxis ersätts
vokalen i med ett j.
Ex: djaur,
(djur), mjaule (jama).
I Fårömål blir triftongen ibland till en skärpt diftong
som skrivs javv.
Ex: javva (ljuga) |
| o, kort |
u |
Kort
o-ljud stavas tradionellt på europeiskt vis med u.
Ex:
summar (sommar), kumme
(komma, v.) |
| o, kort |
ú |
I texter förekommer ofta ett ensamt u, vanligen som konjunktionen "och" men även som adverbet "också", vilket i enlighet med uttalet lämpligen anges med accenttecken ú. (Ex. Deit kåm Las u källinggi hans ú.) |
| u, långt (iu-diftong) |
u |
Långt
u, ur äldre kort u
Uttalas som svenskt u, oftast med förslag av i.
Ex:
buge (båge), dur
(dörr), sun (son) |
| å, kort |
å |
Kort å-ljud
Ex: sårk
(pojke), årm
(orm), kårtar
(kort, m.)
Undantag
kan göras för namn. Ex: Gotland, Stockholm, Oskar. |
| å,
långt |
å
|
Långt
å-ljud
Ex: jård
(jord), ård (ord),
nårdar (norr) |
| åi-diftong |
åi
|
Forngutnisk
diftong oy
Ex: gåime
(gömma), håi
(hö), åidn
(dålig, skral) |
| åo-diftong |
o |
Diftongen
åo (ur forngutniskt långt o).
Ex:
bo, sol, stol. |
| ä, kort |
ä |
Kort ä/e-ljud
Ex: bläcke
(tofsvipa), kväld
(kväll).
För
att undvika stavning som ger en ovan ordbild (äld, hälg, igän,
etc.) kan ord som är likalydande skrivas som på svenska. Ex:
eld, helg, igen. Gäller även ord som ellar (eller) och ettar (efter).
Namn och lånord som Elisabet, decembar och konsert skrivs med e, om
man inte särskilt vill markera gutniskt uttal i repliker och dylikt. |
| ä,
långt |
ä
|
Långt
ä/e-ljud
Ex: kräk
(boskapsdjur), jär
(är), dräge (dra)
Stavningen
skall vara ä, även om uttalet på södra ön närmast
är ett e-ljud. |
| äo-diftong |
äu |
Diftong
äu (ur äldrelångt u).
Ex:
skäum (skum), stäur
(stor), däu (du) |
| ö, kort |
ö |
Kort ö-ljud
Ex: vör
(vi), körke
(kyrka). |
ö, långt
(öi-diftong) |
öi, ö |
Långt
ö-ljud blir diftongerat
Ex: bröie
(brya, vattenhål), böi (by),
möir (myr), höire
(hyra).
Inlånade ord kan skrivas med enbart ö.
Ex:
brö (bröd), kök
(kök), tös (flicka), plöge
(plöja) |
| ljud |
stavning |
Vokaler
i ändelser |
| -a- |
-a- |
Ex:
kattar (kattor), katta (kattan, Fårö), äldar, gamblare (äldre)
gära (göra, Fårö) |
| -e- |
-e- |
-e- i alla ordklasser,
men den som vill kan använda -ä- i verbändelser (OBS! att
Fårö har -a- eller -å- i dessa).
Ex:
brede (bräde), breide
(vrida), leite (litet), sole
(solen f., Fårö) |
| -i- |
-i- |
Ex:
soli (solen f.), taki
(taket n., Gothem mfl.) |
| -o- |
-u- |
Ex:
kattu (kattan), svämnugur
(sömnig, m., Fårö) |
| -å- |
-å- |
Ex:
kattå (katta, Fårö, Lau mfl.),
vör kunå (vi kan, Fårö) |
| ljud |
stavning |
Konsonanter |
| f |
f |
f
används för f-ljudet.
Undantag:
havsfräui (havsfrun), gråvt
(grovt, av gråvar) och liknande |
| j |
j |
j
används före mjuk vokal på samma sätt som i svenskan,
även om uttalet i de flesta fall är halvvokaliskt. Observera
att gutarna uttalar alla konsonanter i ord som stjänne (stjärna).
Ex: ljaus (ljus),
djaur (djur), (h)järte,
(hjärta), (h)jaul (hjul) |
| k |
k |
k
används för k-ljudet
även i ord som
flykt (av flauge) och jakt (av jage)
Undantag: byggt (av
bygge), haugt (av högt, av haug) och dylikt. |
| k, långt |
kk |
för
långt k används kk
men ck som i svenska kan också användas.
Ex:
stukk (stock), nukk
(nog), bukke (bocka) |
| ks-ljud |
x |
ks-ljud
skrivs x liksom i forngutniskan.
Ex:
uxe (oxe), sex, hoxl
(oxel)
Undantag för hugse
(minnas, av hug), ti skogs (till skogs) liksom
namn som Gogs och likn |
| ng-ljud |
ngg, ng |
ng-ljudet
skrivs ngg
för att markera bevarat ålderdomligt uttal med ng + hårt
g.
Ex: drängg
(dräng), finggar (finger), langgar
(lång, m.), singge (sjunga).
På vissa delar av Gotland bortfaller hårt g i maskulinum bestämd
form. I sådana fall skrivs endast ng. Ex:
drängen, strämmingen. |
| ngn-ljud |
ngn |
ngn-ljudet
skrivs ljudenligt ngn
Ex: dungne
(domna, äv. dumne), sungne (somna)
Där äldre g före n har övergått till ng-ljud stavar
svenskan gn, t ex. ugn och lugn.
Vi rekommenderar att följa svensk stavning i sådana fall för
att undvika ovana ordbilder som ungn, lugn och rengn |
| ngk-ljud |
nk |
ngk-ljudet
skrivs som i svenskan med nk
Ex:
lånken (ljum), åinkli
(ömklig), hankle (vante, handske) |
| sje-ljud |
sj |
sje-ljud
Uttalas som ett sje-ljud påminnande om uttalet i finlandssvenska mål.
Ex: sjoen,
sjöen (havet), självar,
sjalvar (själv, m.) |
| Dubbelskrivning
av konsonanter |
| 1. Lång konsonant dubbelskrivs mellan
vokaler i slutet av ord |
| |
gubbe, rädd,
måffar, dukke,
summar, uppe, mårres,
ett
Undantag: m-ljudet
enkelskrivs i ordslut (ej vid bortfall av slutvokal): kum
(kom! imperativ), kåm (kom,
imperfekt), men kumm’ (komma,
infinitiv).
n-ljudet enkelskrivs i ordslut i en del vanliga ord som i svenskan: man,
kan |
| 2. Lång konsonant före annan konsonant
enkelskrivs om båda hör till ordets stam |
| |
kant men vattn
(eg. vatten men vokalen e har bortfallit)
Undantag:
lång konsonant dubbelskrivs före l, n, r och s: krasslur,
ohygglit, räkkne,
tåpps. |
| 3. Konsonanter i böjda och avledda ord
stavas som grundformen |
| |
annlunde (av annor-),
men sägd (av säge) |
| 4. Vid sammansättning används de
enkla ordens stavningssätt |
| |
kvinnfålk, manfålk,
hånntisslar, inpeisken |
| 5. Assimilerade konsonanter skrivs som de
låter |
| |
gass- (gards-),
kånn (korn), Las
(Lars) |
| Förtydligande
av svårtydda ställen i texten |
| ' |
Vid bortfall av vokaler
och konsonanter behövs oftast ingen markering.
Apostrof kan sättas ut, men endast då förtydligande krävs.
Ex: dann’n (den
andre) men ansn (andra gången), sun’n
(sonen) men båtn (båten),
för’ mein dagar (före mina dagar)
men feir kalar (fyra karlar)
vid h-bortfall (mest i äldre språk):
Ex
:’age (hage),
’ul (hål), ’und (hund),
’ägg (hägg)
vid r-bortfall om man känner att det behövs:
Ex:
Va ha ha’ växe (Vad hon har växt) |
| ' |
Då vokaländelse
följer på vokal
Ex: a’i
(ån), bro’i (bron), e’i
(tackan), gräu’u (gruvan,
spisen), stäu’u (stugan),
bla’ar
(blå, m.) |
| ' |
Vid sammandragningar
av ord
Ex: har’n
(har han) men harn (haren) |
upp igen |
Sammanställt 2006-09-10
av Bosse Carlgren, bosse@gotlandica.se, 0498-21 11 82 |
| |