En nöiar täid...
av Britta Pehrsson, Slite

Ulla sättäd nyckln äi låse, lest upp duri u gick in. Ha visst att Bertil int var haime; biln sto int äi garage. Ja, int skudd än sit haime nå da än hadd pangsjoner' si, de var bär bra att'n ga si äut, träfft fålk u hallt pa me läit av vart. De var int äutn att ha hadd gynn dråim läit vackat um va lains de skudd bläi da ha själv gick äi pangsjon. De var jo ännu någlä år däit u de var synd, pa sitt väis, för de hadd vatt rolit ti var lidu ihop me Bertil. Men ha kund int släut arbet nå, de skudd jo bitöide att pangsjon'n blai mästn noll u inte. De vidd ha inte pa någ väis var me um. Ha fick sträv ännu någlä år. Bertil var an kröilar kal, di fick tjangsä pa att'n skudd kunn halld äigangg a tag till.

Ha hadd vatt haim lali längg da bani var sma, fysst da tösi blai föid, u sen blai de da täu sma tvilling-sårkar, för täilit föidä u int så hevä. Men di klard si. U nå hadd di vax upp ti stäur, stark drasutar. Ulf u Bernt hadd di blitt döipt till. Di bod int haimbäi länggar, äutn hadd gitt si iväg ti fastlande. De var int oft di kåm haim, men di håirdäs av äi telifån äiblant. Ulf pa sitt saktmodue, ettartänksamme väis u Bernt, spelevinken, alltut gladar u jamt hadd'n bråttum. Di var så oläikt si sum tvillinggar gänn kund varä. Ha tänkt oft pa dum, särskilt pa Bernt. Ulf han klard si nuck äi all vädar, de var Bernt ha var läit orolu för. Ainsumne var di, int ann ha hadd raidå pa, men nuck hadd tösar kumm u gat, men de blai aldri någ allvar me de. Så kund di halld pa nåförtäidn, de hadd int gat för si förr, de nai. Men ha ynskt att di äntlien skudd fålk till si u fa tag äi någu stadu u gild tös. Dotri, Birgitta, bod bär någlä mäil bårt, hadd bra arbete u bra kal, såm de sag äut, henn bihöivd ha int ha någ bekymmar för.

Nai, ha fick int ga äi någ pangséar, ha hadd årkar ti gärä. Dain dagsverke var avklarä, nå hadd ha dann kvar; de såm skudd gäräs haime. Tårk av finstrar äi köke, måpp gålvar, ga äi bodi u fa läit mat pa borde, släik sakar. Finstrar to ha bär invändut, äutvändut fick Bertil ta dum. Läit fick än hjälp till me, nå da än var liduar hail dagar. Handlä hadd ha kunnt gär äi böin, men de var tjåckt me fålk för' helgi u så tungt u byglut me all pusar ti bussn sått ha hadd bestämt si för ti handlä haimbäi, äi lugn u ro, träff läit bikantä u gi si täid ti böit någlä ård häit u däit. Sta äi funderingar bäi kythyllå u väl' äut någ såm kund bläi gutt. Bertil var gladar äi mat, för gladar, tänkt ha imillumat.

Di hadd gynn me någ nöit, sag ha, di sparkt si fram pa någän sårts sparkcyklar, int olickt daim di hadd ner pa lasarette. De sag äut u va rolit ti hanter en sånnar, fast de gick just int ti läss pa någ pa dum, när'n hadd någ paketar, skudd di hängg pa störstanggi u vaiftä da?

Nai, tacka vill ja mäin gamm' cykln, va let u fort men tar si fram u va mik en kan lässä pa, tänkt ha. De nöimoduhaiti far nuck var för mi, ha.

Men vicke präisar! Täu flådd flundrar förtifäir kronar! Jär de int häutlaust så säg! Men di var väl så dörä för att skinne var av; de kustar jo arbetslönar ti dräg av de. Bertil u ha bröid si aldri um sånn banslihaitar. Di tykkt flundrar var goest staiktä me skinne pa. De to di bårt pa talldricken; kattu skudd ha någ ha me. Nai, nå fick ha ta u skynd si läite. Haim u fa alltingg pa plass, u så sätt läit fart me de andre sått de blai gärt si. Bäst de var kåm Bertil haim, u da vidd ha ha matn fort pa borde sått di kund fa känn si läit lidue bägg täu.

Kanhänd skudd ha kunn ta upp frågu um di int skudd ta u skaff si en släikar lumm-läur, ellar va di nå haitar, sum all' mänskar gick me nåförtäidn? Di hadd prat um de föråt, men Bertil var int så mik för nöimoduhaitar. Men tänk bärä, hadd di hatt en sånnar nå så kund ha ha ringt till'n u håirt ettar var pla än var u när'n tänkt si ti kumm haim. Ellar han kund självar ha ringgä haim, bär sått ha hadd slipp ga u var orolu. U um de nå var en nöiar täid me sånn bihändue remidjar, så skudd' de var dumt ti int skaff si daim, de var va ha tykktä. Nå stännd' de en bil äutföre; de var Birgitta, sag ha. Va var de nå ti gäräs, ha hadd int ringt, de matt väl int ha hänt någä? Men nai, ha sag glad äut, allt var säkat gutt u väl. U de var jo rolit att ha kåm. Nå hadd ha gärt va ha skudde sått ha kund bjaud' na pa läit u jetä, um ha hadd täid ti bläi sitnäs a stund.

Men Birgitta gärd si int täid me de, ha hadd a oskapli bråskå, som vanlit var. Men kaffi vidd ha ha, sått di hjälptäs at me ti pluck fram va di bihövde, u Birgitta to bricku me si äut ti tregarsborde. U um ha nå lett bläi u tänk pa sitt arende så känd ha vicku träivsel de var me ti kumm haim. Va vackat de var äi tregardn, grasmattu var nöiklippt u snaud, mik blåmmar var de u int a ogras va ha sag - pappa var duktuar u intressern av tregardsarbete. U nå kåm mamma me kaffipannu u kakfate. Bär ha nå int blai för laisi - ha hadd så let för ti tykk synd um fålk. All mänskar skudd ha hjälpä av dain ellar dann orsaken, ti var läit rädd um si själv försto ha aldri.

Men va tar de åt mi, ja ska väl int bli sånn ja me, ja bräukar väl int skrädä ordn, tänkt ha. Bäst u kast' si in äi de u få de gjort.
-Jo du mamma, sägd ha, Jan-Erik u ja vi funderar på ti skiljäs. (-Funderar på, precis sum di int hadd bestämt si!)
-Vafför nå de da, ja trod er hadd de bra ihop? Vahur ska Jan-Erik klar' si ainsummen da? U var skatt däu ta vägen, däu jär väl tvunggi ti flyttä?
-Jan-Erik skall bo kvar, u du skall int ha så myck bekymmar för han, mamma. Han klarar si, u hittar nog fort någän annan ti tröst' si me. Ja skall flyttä ti stan, de har ja hatt lust till läng' nu. Fredrik u ja skall skaff' oss nånstans ti bo, u så snart de är klart ska ja ordnä så vi får träffas all fyrä. Du ska se att du vänjar di fort, morsan.
- Jo, de jär klart att ja far vän mi bäi de nöi årdninggi, men jär de så säkat att de gar bra da?
- Nai, säkar kan man aldri varä, men ja vill ändrä på live. De står för still allting ihop me Jan-Erik. Förrestn så är de ju så nuförtidn att man fortsättar int u levä me sin gamle kar u går u suktar eftar en annan. De är int rätt mot någän av dem. Man brytar hellre upp.

Jo, nuck försto Ulla att här gälld' de ti fylg me sin täid u ler si tänk pa de nöi väisä, för vafför skudd ha ta de sum a stäur olyckå um nå di sjalvä to så let pa de? Men va skudd Bertil sägä? U va tykkt Jan-Erik um de? De vidd ha allt ha raidå pa.

Men visst skudd ha vän si, sämmar kund de ha vatt, um'n tänkt ettar. Vaim visst va sårkar kund kumm me för galnskapar - där sat ha u modedä före, äutn ti vit um de.

De buldräd äi fastäu'u; äntlien kum Bertil haim! U en hailar puse me strämmingg hadd'n me si.
-Va pla har däu fat tag äi all de strämminggar da, hart däu stat äi hamni u hatt en släikar täur?
-Jo, u Jan-Erik var där me u ja fick hans, han vidd int ha någä, sägd'n. Däu kan väl lägg in han ti löiksträmmingg, de har ja längt ettar. Ja kan gail han ettar vörr har jetä. Ulla käikt läit nogä pa kaln säin.
-Sägd int Jan-Erik någ da, Birgitta var här bäi otndagstäidn u tald um att di skudd skilläs?
-Jo, de talt'n um, u de jär int någ vörr kan gär någ bäi. De jär bär ti fylg me äi rulljansn. Men Jan-Erik bor jo kvar, u vörr kan fisk' ihop prisäis sum vörr bräukar gärä. Den nöi kaln jär nuck int någ för ti fiskä, han har andrä intressar. U ban har'n me, a läiti tös sum än jär tvungen ti ta var pa äiblant.

De var gutt att Bertil sto me bäggi baini pa jårdi - de tyckt ha um än för. Nu skudd di jetä, u sen ta var pa fisken, u äi helgi skudd di kansk kunn ta u gläid ti Fåråi-i? Någ prat um lumm-läurar ellar andre nöimoduhaitar de bröid ha si int um äi kvälld. Nå skudd di fysst vän si bäi andre sårtars nöimoduhaitar, de fordrädä han av dum, iss nöi täidn.

----

Ja, täidn han gick, årkå hadd di u hälsu var ettarhängsi, guskilug. Birgitta bod äi stan nå, Fredrik hadd di bikannt si me, u Jan-Erik verkt int ha någ imot ainsumhaiti. Men läive star jo aldri still, u bäst de var kåm Ulf haim. Han hadd int håirt av si äi förväg, u de var int lickt'n. Han bräukt alltut var så nogä me de. En dag da Ulla kåm haim fran arbete da sat'n äi köke u prat' me Bertil. Di sag int glad' äut prisäis, sått ha fick läit ond aninggar. Bertil försvannt äut någänstäns äutn att ha tänkt särskilt pa de. Ha sätt si bäi sårken u gynnäd prat um de vanlie da bani kummar haim: vidd'n ha mat nå ellar sainare, när vidd'n ha kaffi, häur längg stännd'n haime, va lains gick de pa arbete - släik sakar. Men bäst de var bait'n av u sägde:
-Ja har kåmm hem för att pratä allvar me er. Ha blai hail fåj - va i hele fridn var de nå ti gäräs? Ha försto int någä. Var de någ gal sum hadd hänt? Da kraup de fram, läit sakt u försöint, att de var pa de väise att han var homosexuell. Homo----böig? Ha trod int att ha hadd håirt ret. De kund väl int var sant? Va sat'n u sägdä? Nuck visst ha va de var, ha var jo varken dau ellar blind, men aigne sårken?
-Vahur kanst däu ha blitt sånnar, da? Va kummar släikt äifran? U Ulf försöikt att förklarä:
-De är int ert fel. Ja har vet om de länge men ja har dratt mi för ti sajä de till er. Men nu är de så att ja har träffä en annan man. Vi är myck fästädä vi varandrä, vi har ingått sånt där partnerskap såm ni nog har hört taläs um. De är allvarlit, förstår du mamma. Ja hoppäs ni kan träffäs nån gång, men du tykkar nog att de är känslit här hemmä för grannarnas skull. Men ja är säkar på att du kåmmar till tykk um han, mamma. De är int rolit um ni blir lessnä för de här, pappa u du, men nu är de såm de är. - - -

Ulla satt sum åsku had slat ner. De snurrd runt äi hude pa na. U såm alltut da de var någ hallgal pa gangg: Va sägar Bertil? Ja tular um ja jär tvunggi, men va sägar far hans? U Birgitta u Bernt? U släkti u grannar? Ja, di fick tig me de, vittja, så längg de nå gick. U ti träff dann' kaln, sum Ulf prat så väl um, de var de rakt inggu bråskå me.

Ja, va de bani dåck kan ställ till me! Aldri att'n håird taläs um slickt förr äi täidn, jo någ läit hadd de nuck glunkäts um de. Ha visst att de fanns släik mänskar, men ha känd int till någän u ha trod int att di var så manggä. Men pa säist täidn hadd ha fat ler si att dails var di ett otal, dails fanns di runtikringg daim. U så da aigne sårken, de hadd ha dåck aldrig kunt tro. Va tykkt'n självar förrestn, var än nåigdar me de sum de var, ellar vidd'n helldar ha vart en vanliar kal, me fräu u ban? Ha tråistäd int frågä.

Di hadd mik ti prat um, Bertil u ha, da di blai ainsumne. De to halv nati ti vänd u bräidä pa iss hjär nöihaiti u kunn kumm ti ro. Di känd si lali vikelsinte bägg täu. Hadd de vart Bernt, men Ulf sum alltut hadd vart så raiduar u ordentliar? De jär sum päuken rigerar, säggd Bertil. Han var lali inargar, u de kund ha första, men va var de för nyttå me de da? Ulf gärd jo int slickt pa någ rackartöig, de var viktut för'n u än kund int gär annlundare. Han var självar laisn för att di var laisnä u bisviknä. Naj, ha sag de sum läives aigen baiskä medicin sum di bär hadd ti svälgä.
U ha måld äut för si själv u för Bertil va mik de var sum hadd vart sämmar. Släkti u grannar fick di ta sen, de fick gi si ettarhandi.

- - - -

De sto int pa så hadd summan gat. Raint för hastut sum vanlit var, men di hadd hatt nyttå av än. Varmar u goar, int för tårrar u int för vatar. Di hadd vart pa fastlande u hälst pa bägg sårkar, för att nå int säg all träi, u de hadd gat väl alltihop. Di var bräunä u fräiskä u sat nå u sårterd fotografiar sum di skudd sätt in äi albume. De var mik minnar u sma episodar ti hugs pa nå när di satt u pluckt me korti u dividerd um va sum var ret årdninggi pa dum. Jamt perkulatånn pa borde lag lumm-läurn. Att di hadd kaupt han de ångräd di int pa, de naj. De var händut me telifån da'n var äut u kåirdä. Men någ mair nöimoduhaitar hadd de int blitt, ännu så längge.

Bernt hadd ringt haim en dag mitt äi summan u håirt ettar um de kund pass' att'n kåm haim någlä dagar, u visst fick än de. Fick än ta någän me si u da, frågd'n. De kändes så undalit äi brauste pa Ulla, u ha hadd pa tunggu u säge: "Int en kal till, bärä", men någ slikt kum aldri pa tal. Bernt sägd bärä att de var a tös han vidd väis upp, u nuck blai di läit fåje, de kund di int naik till.

U så kåm di da, bägg täu, unggä u pratgladä, de gamle häuse blai fullt av prat u gjån u snällt ränn äi trappar - de var sum hail häuse livd upp. Bertil blai gladare än'n hadd vart pa längge, u läikdant ja, tänkt Ulla. Bernt had jo jamt vart en gladar spelevink, där sat de int fast, de var int någ sum var omöglit, u nå hadd'n fat tag äi a töis me same umhör. Tös u tös, Annelie hait ha, u di var tillume giftä. Tyst u stille u borgarlit me bär a par go vinar me si. Väigsel äi körku u stäurt kalas kändes int ret, sägd di. Ja, di gärd sum di vidde u var gamle nuck ti bistämm sjalvä, u väl de, men de kändes läit snopet ti int ha fat var me pa bryllaupe. Men aldri pa täidn att ha tänkt säg någ um de, u Bertil bröid si int um de för fem öre.

Sått di känd' si ret nåigde me alltihop där di sat u försöikt fa årdningg pa all korti. U nå visst di um att di skudd bläi fammor u faffar ti jaul. De var någ di såg fram imot, de hadd di vänt pa längge.
De var bär Ulla sum känd'n läitn tagg äi hjärte: di bod för langt bårt, ha kund int hjälp dum me någe, um di de bihöivde.
-Läik gutt de, säggd Bertil, hadd di bot hjär hadd däu nuck ränn där äi täid u otäid. Di klarar si. Ja vill int att däu far för snevat me täid, vör har så mik rolit vörr kan gär ihop.

U så gräind di mot varandre tvärsyvar borde.

Britta Pehrsson.
© Copyright 2001

Britta Pehrsson är född i Alva socken på södra Gotland, hon valdes in i Gutamålsgillet 1999.

SPRÅKLIG KOMMENTAR:
Hela denna novell är inte skriven på genuint gutamål. Detta är en särskild språklig finess, som Britta Pehrsson använder sig av. De yngre har influerats mer av svenskt riksspråk och säger till exempel vi i stället för vörr, som föräldrarna gör.

ORDFÖRKLARINGAR
Behöver du mer hjälp, ber vi dig skriva ett e-brev till oss
Kanske kan det också vara till hjälp att läsa snabbguiden till det gutniska språket.

bait'n - bet han (av)

bräukt' - brukade

dörä, döirä - dyra

häutlaust - hutlöst

kröilar - kry (mask. böjn.)
(fem. = kröil, n. = kröit)

lässä - lasta

otndagstäidn - "eftermiddagskaffedags"

stännd'n - stannade han

slat - slagit

störstanggi - styret (styrstången)

umhör - humör

vaiftä - vifta

vikelsinte - vankelmodiga