Gutamålsgillets hemsida

Gumamålsgillets sekreterare har här skrivit en uppsats om de stavningsprinciper som uppkommit och hur de har tillkommit. Hela uppsatsen kan läsas här i din helhet.

Inledning

I dag har två, delvis sammankopplade, stavningsprinciper framtagits av medlemmar av Gutamålsgillet. Den senaste  har vunnit ”laga kraft” som Gutamålsgillets stavningsrekommendationer (nedan kallade STR) och jag vill i det föl­jande redogöra något för vägen dit, resultatet och slutligen diskutera stavningsprincipernas even­tuella värde och berättigande.

Bakgrund

Efter flytten 1980 till Lau socken på Gotland grundlades hos mig ett starkt intresse för det gamla gotländska språket, som allmänt talades där. Jag skaffade böcker och ordböcker och kom snart att fundera över stavning­en, eller rättare avsaknaden av en­hetlig stavning.
Efter att ha blivit invald i Gutamålsgillet 1989 försökte jag intressera gillets medlemmar för att åstadkom­ma en enhetlig stavning. Jag mötte ett närmast kompakt motstånd. Vid årsmötet 1992 reste sig författaren Margit Olofsson (Anna Kajsa Hallgard) tillika en av gillets stiftare, och kungjorde att hon skulle sluta skriva om en stavnings­reform inför­des så att hon inte fick stava som hon själv ville. Sådana ord kunde få till och med den vildaste stavningsivrare att dämpa sig, men inte helt.
Genom åren skulle frågan diskuteras åtskilliga gånger inom gillet. Argumenten mot ett stavningsreglemen­te var många men under 1990-talet började fler och fler efterlysa någon form av rättesnöre. Den tendensen har blivit allt mer märkbar även utanför gillet i takt med att fler och fler fått behov av att skriva, bland annat till radioprogram­met Gutamål. Under 2000-talet har även Gutamålsgillets skrivartävling stimulerat till författande av ny litteratur på gutamål.

Tidigare förslag till stavningsprinciper har gjorts, dels på 1970-talet av Gertmar Arvidsson i Sproge, dels nå­got decennium senare av Berra Al­vengren i Havdhem. Båda förslagen innehöll särskilda skrivtecken och har kanske därför inte fått någon praktisk betydel­se. Några andra försök att skapa stavningsregler känner jag inte till om man undantar varje författares per­sonliga lösning av problemet.
Den störste kännaren av det gutniska språket, Herbert Gustavson, har deltagit i debatten bl. a. som huvudredaktör för Gutamålsgillets bok ”Fran gard u gaimald” 1950, där han i förordet redogör för hur redak­tionen resonerat då den delvis likriktat stavningen av det ”i stavningssätt och ordformer heterogena materia­let”, samt genom att kommentera Arvidssons alfabete och andra stavningssätt i Gotlands Tidningar 77-10-22. Gustavson gjorde mig veterligt aldrig något särskilt förslag till stavning av gutamålet, men har som bekant genomfört många stora arbetsuppgifter som givits högre priori­tet1. Som gillessekreterare har jag inte fått ärva några papper som tyder på att någon annan i Gutamålsgillet lämnat några ytterligare förslag till orto­grafi.
Då jag har rådfrågat dialektologer och andra språklärda vid dåvarande Dia­lekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (nuvarande Institutet för språk och folkminnen) och Stockholms universitet har jag blivit avrådd att ge mig in på att skapa stavnings­regler för en ”dialekt”.  
Etnologiprofessor Owe Ronström, kom under sin föreläsning för oss den 5/10 2009 in på det fåfängli­ga i att ägna tid och möda åt gutamålets stavning eller språklära. Både i nämnda förel­äsning och i vår kurs­bok ”Språksociologi” kunde jag finna att standardiserat tal- och skriftspråk med bestäm­da normer huvudsak­ligen kopplas samman med ambitionen att höja en dialekts status.
Jag tolkar ovanstående som att varken tidigare generationer eller nuvarande vetenskaper har funnit det nödvändigt att ge gutamålet stavningregler.

ORSAKER TILL ATT STAVNINGSREKOMMENDATIONERNA ÄNDÅ TILLKOMMIT

För egen del hade jag flera olika skäl till att önska en enhetlig stavning för gutamålet:
De första åren hade jag nybörjarens behov av att göra egna noteringar av ord jag hörde i socknen och söka ord i ordböckerna, varvid ständiga konflikter uppstod då samma ord ofta stavades på många olika sätt.
Nästa steg togs då jag i Gotlands Tidningar skrev en del kåserier och reportage som innehöll gutamål. I avsaknad av stavningsregler måste jag själv ständigt uppfinna hjulet.
Senare kom oron för efterkommandes möjligheter att bevara språket. Med de två-tre äldsta generationerna hotade det genuina gutamålet att gå i graven och efterlämna en mängd skrivna dokument med ett sammelsu­rium av ord, vilkas högst varierande stavning hade uppfunnits av hundratals olika författare.
Efter Sveriges inträde i EU började man tala om möjligheten att få del av ekonomiskt stöd till mindre språk, andra än de som av nationalstaterna klassats som minoritetsspråk. Ekonomiskt stöd och samarbetspro­jekt med andra mindre språk lockade. Gillet tog kontakter och började undersöka förutsättningar. Även här vi­sade det sig värdefullt att ha skriv- eller åtminstone stavningsregler. Projektet lades i malpåse, men hos mig kvarstod uppfattningen att gutamålet, som jag ser som en ättling i rakt nedstigande led till forngutniskan, borde visas tillbörlig respekt och föräras en överenskommen stavning.

Drömmarna om en enhetlig stavning av gutamålet hade kanske aldrig blivit förverkligade om det inte varit för utgivningen av boken ”Fäi-Jakås fyst brevi” (nedan kallad FJFB). Redan från början måste vi i redaktio­nen ta ställning till stav­ningsproblematiken.
Jakob Karlsson (nedan kallad JK), bonden vid Fie i Lau (”Fäi-Jakå”), fick i slutet av 1800-talet uppdraget att för forsknings­ändamål skriva brev till läroverkslektorn Mathias Klintberg (nedan kallad MK), prästson från grannsocknen När. Un­der de första två åren 1889–1990, då de utgivna breven skrevs, experimenterades hela tiden med stavningen. I mate­rialet fanns därför många exempel på ord som stavades på en mängd olika sätt. JK var även sparsam med skil­jetecken och delade inte upp texten i stycken. Om allmänheten skulle vilja läsa boken, och det var avsikten, måste texten redigeras.

Slutligen och avgörande – eftersom boken skulle ha en ordlista med förklaringar av de svåraste orden blev det absolut nödvändigt att också ha en enhetlig stavning. Riktlinjerna för oss i redaktionen redogörs närmare för här nedan.

Efter bokens utgivning år 2000 hoppades vi i redaktionen att skrivande människor skulle utnyttja stav­nings­principerna, som noggrant hade redovisats i ett eget kapitel. Så blev det inte. Den ambitiösa presentationen sköt troligtvis över må­let och principerna sammanföll dessutom dåligt med hur de flesta gotlänningar ville stava sitt språk. En revide­ring skulle bli nödvändig om befolkningen skulle ta detta till sig.

Men ännu ett projekt skulle se dagens ljus, ett arbete som också det behövde tillgång till en enhetlig stavning – Gutnisk ordlista på nätet (nedan kallad GOL). Fäi-Jakåbokens stavning hade strä­vat efter att så långt det varit möjligt efterlikna den som JK och MK använt för laumålet. Nu fanns en anledning och en möjlighet att omskapa ”FJFB-stavningen”.
En av gillet tillsatt stavningsgrupp arbetade under åren 2004-2006 fram ett förslag till mer allmängiltiga stavnings­principer. Dessa presenterades vid ett arbetsmöte i Gothem våren 2006 då drygt 50 intresserade från hela ön uppdelade i åtta grupper sy­nade och kommenterade förslaget. Efter revision godkändes STR av årsmöt­et sommaren 2006. De första att använda principerna var Ordliste­gruppen som redan under våren kun­de börja bygga upp GOL.
Stavningen i ”Fäi-Jakås fyst brevi” – underlag och beslut
Utgångspunkten var stavningen i de handskrivna breven från JK. Den skulle så långt möjligt bi­behållas men då manuskriptet hade många inkonsekvenser måste beslut fattas om vilken variant som skulle behållas. Arbetet utfördes av Sven Håkansson, huvudansvarig för avskrifterna  från breven, Las Jakobsson och mig. I redaktionsgruppen ingick även dåvarande landsarkivarien på Gotland Tryggve Siltberg och bokförläggare Thorbjörn Ödin.
Stavningen i breven hade redan tidigare kommit i tryck – i oförändrad form i ”Ordbok över Laumålet på Gotland” (nedan kallad OBL) och något redigerad i ”Fran gard u gaimald” (nedan kallad FGUG) och hade blivit läst av relativt många gotlänningar. En allmän kommentar från läsare av de många orörda ci­taten i OBL var att där fanns på tok för  många prickar. Härmed avsågs prickarna över bokstaven ä, som används nästan över­allt för att bäst återge uttalet. I boken FGUG hade dock några av dessa änd­rats till e. Även redaktionen ansåg att de många ä:na komplicerade ordbilden och vinnlade sig om att finna en princip som kunde minska använd­ningen av denna bokstav. Som en följd av detta infördes bland annat en regel som begränsade användningen av ä i ändelser till verb, övriga ordklasser fick e i ändelserna.
Vid läsning av svenska kan de flesta av oss identifiera och läsa hela ord och ordgrupper. När vi försöker läsa gutamålstexter försämras denna förmåga genom den ovana ordbilden. För att något minska denna negativa effekt bestämde sig redaktionsgruppen för att där så var lämpligt och inte ledde till fel i läs­ningen behålla eller närma oss svensk stavning. Exempel på sådant är eld, helg, regn, fem, ellar och ettar i stället för manu­skriptets äld, hälg, rängn, ällar och ättar. För å-ljudet behölls däremot bokstaven å, så som JK skrivit det, vilket gav oss en regel som är helt konsekvent och därmed kändes överlägsen den svenska stavningen där man om­växlande har å och o. Exempel: sårk, gålv och årkä i stället för sork, golv och orkä. Bokstaven o re­serverades för att återge det långa å-ljudets diftong i ord som stol, tomar och bo.
Alla avväganden som gjordes får inte rum i denna uppsats, men de slutliga stavningsprinciperna har redo­visats i slutet av FJFB. Avsnittet om stavningen granskades av docent Gerd Eklund vid dåvarande Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala.
Bokens målgrupp var, som sagt, allmänheten, men innehållet hade också stort värde för vetenskapen. En forskare behöver få se den oförändrade texten och därför bestämdes att de oredigerade avskrifterna, som alla fanns digitalt i Word-format, skulle ställas till forskares förfogande.
Gutamålsgillets stavningsrekommendationer – underlag och beslut.
Gutamålsgillets stavningsgrupp fick 2004 uppdraget att göra förslag till allmängiltiga stavningsrekommenda­tioner för gutamålet. I gruppen ingick Gunilla Brogren, sammankallande, Britta Ahrling Pehrsson, Kerstin Jonmyren, Nils Olofsson, Gunhild Ringgren och jag. Stavningsgruppen kom tidigt fram till att låta sitt ar­bete bygga på de stavningsprinciper som arbetats fram till boken FJFB.
Jakob Karlssons stavning skapades för över 100 år sedan och blev skräddarsydd för språket i Lau och när­liggande socknar där man ännu i dag kan höra tydlig skillnad mellan olika språkljud som sammanfallit på andra delar av ön. I denna uppsats finns inte plats att redovisa alla beslut som fattades, men jag vill gärna be­skriva ett av de svåraste fallen vi hade att lösa. Det var, kanske inte helt oväntat e- och ä-ljudens stavning – en uppenbar gråzon. I svenskan har stavningen skiftat genom århundradena och folket har fått uppleva både ”Then Swänske Argus”, hjerta, rägn och elgar. Även i gutamålet finns gott om exempel på hur ord genom tider­na blivit stavade med än den ena än den andra av dessa bokstäver. Inkonsekvenser kan också upphittas i and­ra språk med tillgång till både e, ä eller æ. Det är väl därför inget egendomligt i att diskussionerna kring just dessa frågor upptog en stor del av gruppens arbetstid.

DEN LÖMSKA ÄI-DIFTONGEN

Den största stötestenen då det gällde att göra stavningspriciperna så allmängiltiga som möjligt var diftong­en som uppstått ur äldre långt i och den svagare diftong som uppkommit ur äldre långt e. Hos JK och i FJFB åt­skilda genom stavningen äi respektive e/ei. Dessa språkljud kan den stora gruppen av gutamålstalan­de inte längre skilja åt. Av oss i stavningsgruppen hade Nils Olofsson (1911-2009) från Näs inga svårigheter, inte heller jag, som bott nära tio år i Lau, men för de övriga var skillnaden mest av teoretisk art.
Den gotländske författare som förefaller att ha haft starkast inflytande på gotlänningarnas sätt att stava gu­tamålet är Gustaf Larsson. Hans gutniska dikter har lästs av många. GL använder dif­tongen ei i stället för äi – inte genomgående dock, för i dikterna ”Ofrid” och ”Hallvi vävar” stavas diftongen med äi. Anna Kajsa Hallgard har genomgående ei, David Ahlqvist har med få undantag ei, Allan Nilsson har i sin bok ”Ård” övervägande äi, men också flera texter med ei-diftong. Den ovan nämnde poeten Gertmar Ar­vidsson, som föreslog nya skrivtecken för gutamålet, hade ett personligt sätt att stava även med hjälp av våra exi­sterande bokstäver, i ”Dikter på gutamål” stavas diftongen med ei. ”Gi­num Leilgardsluku” av Roland Olsson och Risto Leino använder ei-stavning.
I kursboken ”När Väit Håpu räidar” av Ulf Palmenfelt/Arendt Engström är vädermärken och förutsägelser hämtade från många källor men trots detta2 förefaller äi-stavning vara konsekvent genomförd. I kursboken ”Gutamålet – inledning till studium av Herbert Gustavson använder han äi-stavning i sin egen text. I de åter­givna texterna finns olika bud, men äi dominerar.
I den rika brevskörden3 till Radioprogrammet Gutamål, som startade i april 1989, har genom åren givit en god, för att inte säga oöverträffad bild av hur den gutamålskunniga be­folkningen skriver. Det har aldrig gjorts några noggranna mätningar i radiobrevsmaterialet av vare sig grammatiska förändring­ar eller olika språk­ljuds stavning, men jag hade ändå skaffat mig en upp­fattning om hur gotlänningarna, helt fria från regelverk, stavar sitt språk. Den vetskapen togs med till arbetet i stavningsgruppen och beträffande äi-diftongen kunde jag tveklöst meddela att de flesta gotlänningar skriver diftongen med ei.
När Las Jakobsson och jag under åren via radio och i andra sammanhang försökt förklara vikten av att skilja på äi och e/ei har det inte lyckats särskilt bra. Den som inte hör skillnaden i sitt eget uttal måste  försö­ka minnas tumregeln att ord som har långt i i svenskan får äi-diftong på gutamål. Till regeln hör också att man bör känna till att ord som knä hette kni i forngutniskan, trä tri, se si m. fl. och följaktligen ock­så fått den öppnare äi-diftongen. Den som skulle stava gutamålet på detta sätt måste alltså ha ganska djupgående kunska­per i lingvistik för att kunna hålla sig till regeln.
Baserat på ovanstående underlag blev stavningsgruppens viktigaste förändring att tillåta ei i båda diftong­ernas stavning. STR säger dock att den som ännu i sitt språk har en skillnad mellan de två diftongerna och vill återge den kan använda äi där så är lämpligt. I ord med äldre långt e rekommenderas stavning med endast e, t. ex. sed, esar och netres men vid särskilt eftertryck föreslås ei, t. ex.”de gär de dei”.

En annan tydlig skillnad jämfört med FJFB-stavningen blev att kk upphöjdes till regel (I breven som publice­rades i boken behölls visserligen JK:s stavning med kk, men i stavningsreglerna stod kk som andrahands­möjlighet vid sidan av ck.) En lång rad andra mindre förändringar gjordes också.
Tillämpningar
Jag vill nu redovisa på vilka sätt den nya stavningsprincipen redan an­vänts och sedan inbjuda till diskusson om värdet av detta samt ställa frågan om en eventuell fortsättning.

Årsmötet, som godkände rekommendationerna, gjorde så under förutsättning att dessa inte skulle vara tvingande. Gutamålsgillet har givetvis ingen makt över hur gutamålsskribenter stavar och syftet med rekom­mendationerna har hela tiden varit att de ska finnas som stöd för den som vill skriva, men tvekar på grund av osäkerhet om stavningen. Dock framhölls värdet av att på längre sikt stärka gutamålets chanser till överlev­nad genom en mer homogen stavning. Därför fanns också enighet om att texter som publiceras av Gutamåls­gillet, på webben och i tryck, borde stavas i enlighet med gillets egna rekommendationer.
Gillet har sedan 2001 en skrivartävling, ”Fäi-Jakåpräise” som varje år får in 10 – 20 nyskrivna bidrag. De bästa av dessa publiceras i häftet ”Leit mair gutamål” som sprids till gillesmedlemmar och i viss mån till all­mänheten. Styrelsen har beslutat att här omsätta tanken om nystavning i praktiken. En förutsättning är därför att för­fattarna till de publicerade texterna går med på att låta stava om dem. Sedan regeln infördes inför 2007 års utgivning har tre häften utkommit. I dem har 27 nyskrivna noveller och dikter av 20 författare publice­rats. Stavningsgruppen har fungerat som redaktionsgrupp och har utfört nystavningen. Dessutom har redak­törerna lämnat förslag till textändringar där misstänkta språkfel hittades, men låtit författarna avgöra om änd­ring skulle ske. Vissa av förslagen har uppmärksammat rena slarvfel eller förbiseenden men andra har förkastats av författarna därför att språket i deras del av Gotland har förändrats/förenklats. I det senare fal­let har redaktionen bedömt det som viktigt att texterna visar sådana förskjutningar. Målet har aldrig varit att rätta och likrikta alla bidrag i andra avseenden än vad som gäller stavningen.
En författare har nekat att låta texten stavas om och tilläts därför i konsekvensens namn inte att vara med, vilket redaktionen beklagar. Glädjande är att alla de övriga författarna varit positiva till stavningshjälpen och sympatiserat med idén bakom den enhetliga stavningen.
Inte bara i ovanstående häfte har texter nystavats: Gutamålsgildes Allnakku 2009 och 2010, flera affischer, tallriksunderlägg, t-tröjor, tygkassar m.m. som tagits fram av Gutamålsgillet, Henry Lindkvists bok ”Förr u nå – pekoralar & limerickar”, boken ”Haimgärde tankar – klokskap u  kluruhaitar fran Sprauge av
Bo Persson”, manuskriptet till pjäsen ”Ei häude pa Fäi-Jakå”4 av Eva Sjöstrand och därtill i diverse texter på hemsi­dor, i trycksaker och annonser. Dessutom, som sagt, alla gutamålsord i ordlistan/webbdatabasen GOL.

Diskussion

Trots att större delen av allmänheten och språkvetarna föreföll kallsinniga, ibland kraftfullt emot tanken på att gutamålet skulle ha enhetlig stavning, kom Gutamålsgillets stavningsrekommendationer till stånd. Orsa­ken var praktiska behov, ordlistan i FJFB och den databas på Internet, GOL, som byggs upp för att bli en nyckel in  i gutamålets två stora ordböcker. Arbetet engagerar idag närmare 30 personer av vilka de flesta, men inte alla är gillesmedlemmar. Ordlistan är redan under uppbyggnad möjlig att söka i via adressen: www.gutamal.org/servlet/ordlistan
Stavningsrekommendationerna har över lag fått ett gott mottagande. De som är positiva har uttryckt glädje och lättnad över att det ”äntligen finns något att hålla sig till” då man vill skriva. Flera har berättat att de av­stått från att skriva därför att de aldrig lärt sig att stava och heller inte kunnat besluta sig för en egen stav­ningsprincip.
Den viktigaste, av mig kända, missnöjesyttringen gäller troligtvis ett missförstånd. Några ser STR som ett försök att likrikta språket på ön och är rädda att det finns en bakomliggande tanke att utplåna skillnader mel­lan de olika gutamålsdialekterna. För att så skulle kunna ske måste det till att vi skapar ett gutniskt stan­dardspråk, ett ”riksgutamål”, upprättar skrivregler och enas om vilka ordformer, ändelser och böjningar som ska väljas bland alla som i dag används över språkområdet. Inom Gutamålsgillet finns ingen samstämmig­het bakom en sådan åtgärd, tvärtom är styrelse och merparten av medlemmarna måna om att värna mångfal­den. De gillesmedlemmar som tycker att ett standardspråk är angeläget har uppmanats att starta en arbetsgrupp och göra en förstudie inför framtiden.

Under gutamålskursens föreläsningar har jag flera gånger fått stavningens betydelse bekräftad.
Då Evert Melefors föreläste om ortnamnsforskning framstod med all önskvärd tydlighet att stavningen många gånger lett forskarna på villospår. Ett exempel var Ire på nordöstra ön där stavningen Ihre länge lura­de forskarna, tills man via en anteckning av Per Arvid Säve om ”airingar” kunde härleda namnet till det rikti­ga Aire. Han bekräftade på min fråga att osäkerheten är stor kring ordformerna på gamla kartor och dokument där skrivare av olika nationaliteter försökt, ibland kanske inte, att återge vad de infödda sagt.
I samband med Kristina Hagrens lingvistikföreläsningar fick jag flera gånger höra från mina medstudenter att de hade problem med att tolka texter där KH hade den grova beteckning som hon och andra dialektologer använder i sina arbeten. Där skrivs exempelvis o-ljud alltid med o enligt svensk stavning medan läsare av gu­tamål är vana vid att se ljudet stavat med u. Ex: fö de at men skod kom åt o kast äj fåodre (Östergarn). (Som jämförelse visas här samma mening stavad enligt STR: fö de att män skudd kumm åt u kast ei fodre.) Av sådan­a spontana reaktioner tyckte jag mig få bekräftelse på min oro för att en mängd olika stavningsprinciper skapar förvirring och osäkerhet.
Owe Ronströms föreläsning om dialekt och identitet gav tydliga besked om att man inom hans vetenskap, etnologi, intresserar sig mer för det talade språket ”la parole” än de andra, språkvetenskapliga aspekterna på språket, som OR (med stöd av F. Saussure) kallade abstraktioner. OR ansåg att mycket av språkdiskussio­nerna handlar om hårklyveri­er där man strider om rätt eller fel böjningsformer och dylikt, vilket oftast leder till återvändsgrän­der. Stav­ningsregler och grammatik har man bara användning av då man vill kunna lära ut ett språk, men annars är så­dant mindre viktigt. Att underlätta studier av gutamålet är mycket riktigt ett an­gelä­­get användningsområde för STR men borde, enligt min mening, inte vara av ondo.
OR varnade också för att ett språk som får strängare formella regler tenderar att förlora sin kreativitet. En följd blir s.k. domänförluster som innebär att fler och fler ord inlånas i takt med att nya ord inte längre ska­pas. Mitt intryck hittills har varit att nygutniska ord fortsätter att uppstå i minst samma omfattning som tidigare trots STR. En anledning kan vara att STR inte  är obligatoriska och att de inte kopplats till någon form av styrning av grammatik och syntax, men jag ser ändå inte att stavningsregler skulle förhindra innovation. Svenska språket har lånat in oerhört mycket ord från huvudsakligen tyska, franska och engelska men importerna började långt före 1801 då Carl Gustaf Leopold färdigställt underlaget till Svenska Akademiens första ”Afhandling om svenska stafsättet”.  Den som följer redovisningen i ”Språktidiningen” av nya svenska ord kan se att det lika ofta som rena inlån som bossnapping (gisslantagande av chefer) kan dyka upp helsvenska ord som slidkrans (att ersätta det otidsenliga begreppet mödomshinna) och hybrider som hemester (då man stannar i hemlandet och har en skön semester). Sådant sker alltså kontinuerligt i ett språk som haft stavningsregler i över 200 år. Jag är inte oroad.
Då Dan Carlsson föreläste om landskap och ortnamn ur en arkeologs synvinkel fick vi som arbetsmaterial ta del av uppgifter från skattläggningskartan (1694-1704) med ort- och terrängnamn från Alskog och Got­hem. DC visade på hur arkeologer kan finna svar på många frågor genom att kunna rätt analysera dessa namn. En komplikation var just stavningen. Dan kommenterade detta mer än en gång. ”De stavar namnen på en förfärlig massa olika sätt, böndernas, lantmätarnas och så vidare.” En annan gång noterade jag ”Det här är inte lätt... stavningen är olika hela tiden.” Återigen fick enhetlig stavning en guldstjärna i min bok med tanke på framtida forskning om gutamålet i vår tid.
Slutord och frågeställning
Finns då ytterligare behov av stavningsrekommendationer för gutamålet?
STR har aldrig påståtts vara fullkomliga utan har från början öppnats för förbättringar och anpassningar till ett föränderligt språk. Vi som arbetar med rekommendationerna är positiva till förslag och diskussioner som kan leda till så hållbara och användbara principer som möjligt.
Med den ökande mängden av texter med nystavning kommer skriben­ter i framtiden att ha en exempelsam­ling som komplement till STR. Det är förhoppningsvis lättare att ta efter systemet när man ser det tillämpat i praktiken än att lära sig det via en manual. Det är min tro att fler och fler kommer att kunna tillägna sig en gemensam stavning i takt med att många enhetliga förebilder blir tillgängliga.
Om det är ett riktigt antagande anser jag att det borde leda till något gott för gutamålets framtida chanser att överleva, men om idéns vedersakare har rätt kan det kanske tvärtom skada språket.
Det är därför av största intresse för mig att diskussionen fortsätter, i första hand mellan oss som gått högskolekursen och våra föreläsare, men självfallet även andra intresserade. Välkommen att kontakta mig via sladdpåst: Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den , brev: Plommongränd 11, 621 49 Visby eller telefon: 0498-21 11 82


Visby den 2/12 2009
Bosse Carlgren