Av Kerstin Jonmyren

Våra gutniska förfäder som levde för så där ettusen år sedan, talade ett språk som låg ganska nära sin samtids allnordiska språk. Några århundraden senare däremot, för så där 600 år sedan, låg gutniskan ganska långt från de övriga nordiska språken i omgivningen, danska, svenska och norska, språk som under tidig medeltid hade mottagit kraftig påverkan från lågtyskan. De hade ändrats i riktning mot att bli någon sorts lågtyska dialekter. Gutniskan och isländskan däremot förblev relativt opåverkade.

Man brukar tala om äldre och yngre fornsvenskan för att visa på den ganska stora skillnaden mellan den vikingatida och den medeltida svenskan. Gutniskan brukar klassificeras som ett eget nordiskt språk vid sidan av svenska, danska, norska och isländska. Alla har de dock samma ursprung, ett gemensamt nordiskt språk från järnålder och tidig vikingatid, talat för mer än tusen år sedan. Medeltidens gutniska var ett språk som väsentligt skilde sig från den samtida svenskan och danskan.

Gutniskan hade till stor del behållit det vikingatida fornnordiska språket, i motsats till svenskan i Mälardalen och danskan på Själland. De var språk som redan under tidig medeltid, 1200 -1300-tal, starkt kom att påverkas av det lågtyska språket, och nästan kom att omvandlas till någon sorts tyska dialekter. Först under tidigt 1600-tal när danskarna tog ett fastare grepp om Gotland förändrades gutniskan i riktning mot danskan, för att efter 1645 försvenskas.