Gutamålsgillets hemsida

Här kan man läsa de bidrag som blev belönade 2006

Aron u David sat ei strandbodi u jetede bröi me smör u pyls, u så drakk di svagdrikke. Mor hadd läggt lali mik ei kårgen, så’tt di skudd raid si flair dagar. Di känd si bilåtne u skudd snart lägg si ti sive. De var fyst gangen di fat lug ti gleid äut me tåskangglar pa aigi hand.

Di hadd gat haimifran teilit pa mårgn, u sen hadd di gärt iårningg tugi u stainar u vakrar u läggt ei batn. U så hadd di skärt strämminggar ei smabitar u bait pa krokar u läggt alltihop pa karpen me bra årningg så’tt de int skudd blei någ trassel u furgar när di skudd kaste.

De hadd gat bra ti sigle äut ti djauphule. Far hadd talt um märkar. Di skudd hald körktånne yvar Amiralns badhäuse u så Färsbodar just yvar Gyländn. Där var djauphule, u där bräukt de finnes bra me tåsk. Där hadd di kast sein täu klau angglar, u de var feirhundre krok de, så’tt de skudd nukk kunn blei en hail dail tåsk, u da kund di tjän en bra slant pa ti ga ikringg ei sokni u säle.

Aron var sextn ar fyllde u faslut starkar, han kund dräg kärru, u David sum snart var trettn, han kund ga in ei gardar u frag um di vidd kaup tåsk. Ja, sårkar di hait Karlsn ei ettarnamn, u di bode me far u mor u faffar pa ett leit ställe upp bei Haugstains.

Di hadd gat gamble släkvägen ner ti bodi bei Vik strandi. Nå gynnt de blei kväldar u soli sank ner bakum skogen u blänkt raud u grann ei dammen bei Annasnöje, sum var bär en leitn bit bakum de här leil fiskläge me feir bodar u någle batlänninggar.

– Nå far vör nukk sök u siv leite, så’tt vör mäktar ro äut ettar angglar ei mårgteili. Vör gyttar nukk ro hail vägen, för de jär priseis stille, så’tt någ sigelvind bleir de nukk inte, sägd Aron. Ja skall bär äut u pisse, så läggar vör uss sen.

Ettar a leiti stund kåm han in igen.

– De jär hailt svart pa himln äut yvar sjoen, sägd han, u kånnljungnar sum farar heit u deit. Men de kummar nukk int upp här. Nai, nå far vör sök u sive, de bleir en langgar dag ei mårgu ti äut u dräge u sen säl all fisken.

Ei bodi fanns de en braidar lave. Där hadd di plass ti ligg bäggi täu. De lag någ gamble raidskapar pa laven. Daim kast di ner pa gålve, u så braid di äut täu gamble halmmadrassar sum di hitt inn undar laven. De stakk leit ei nasar av gambelt stöv när di läggd si, men de fikk ga.

– Va ei jivi teid jär de här? sägd David u hållt upp någ sum sag äut sum a sule ti en treisko. De var lädarremar pa u stäur hästskobråddar eislag si undar.

– Jo, sån där, sägd Aron, de knöited di pa si undar styvlar förr när di skudd dräg eisnot, annas kund di int ga pa eisn u dräge.

Sen lag bäggi sårkar tyste a langg stund. Men di var jo van ti siv haim pa kamman, u de var int så let ti kunn sumne här pa ett hailt annårlundre ställe. Di hadd lukk till duri, så’tt de var mästn hailt mörkt, bär leit svagt ljaus millum di gamble gistne bular.

Aron hållt mästn pa ti sumne, när David sägde:

– Däu, Aron. Va kan de kumm si att de jär en sleikar oskaplit stäurar stainkalm här ner bei länninggar?

– Jo, sägd Aron, de har faffar prat um. De har vart a riktu hamn här me a stäur brygge, u da var de så djaupt här så’tt stäur sigelfartöig kund flaut in. Men de jär lali längg sen, de var nukk pa Dubbens teid.

– Dubben, vaim var de?

Aron var tyst ett slag u sen sägd han:

– Däu, David, vör skall nukk int prat så mik um han, atminstn int här.

– Vaför de da? Kan de var någ falit da?

– Var tyst nå, David! Nå gyttar vör sive, sägd Aron.

De blai tyst a langg stund, u Aron känd att han gynd ti slytre av u snart skudd sumne.

– Aron! sägd David.

– Kan däu int var tystar! sägd Aron.

– Nai, däu far tal um leit mair um Dubben, annas kummar ja aldri ti kunn sive.

– Men faffar har sägt, att män int far prat så mik um sleik mänskar när di jär daude, för da kan di kumm u spök för en.

– Äss, de där jär bär gambel geisk, tror däu pa sånt da?

Ja jär da int någ räddar för sleikt prat, sägd David.

– Ja, um däu nå jär så avholit ainveis, så far ja väl tal um de ja vait, u de jär bär de ja har håirt när faffar u gamb le Olaus har sit u prate iblant pa laudeskväldar. U da har di trot att vör sivde, bäggi täu, för annas skudd di aldri ha sägt någ um sånt.

Jo, för faslit längg sen, de var när faffars faffar ännu livde. Da hadd de kumm en kal äut heit ifran Böin u slat si ner här u ypne a handelsbod, u de var här upp bei vägen, bär femti stig härifran. Han hait Dubbe. De gikk bra för han u han tjänd bra me penninggar. Han hållt pa me all sårtars affärar, u va han än gärde så blai de penninggar ei yvarflöd. Han blai reikare u reikare u kaupt fartöig u hadd en fasli hopen me kaptenar u stöirmän u besättninggsmän umbord. U bitald dum bra, de gärd han, de bräukt di biröim han för.

Den störst u feinaste båtn var en brigg, u den kalld han för sitt flaggskipe. Annas hait båtn Jacobina ettar Dubbens dotar sum hadd döit när ha bär var någle ar gambel.

Sen slo han si pa u årdne me strandninggsaffärar.

De var mangg skäutar sum gikk pa grund runt hail

Gotland, u da var Dubbe där u bärgde u tjänd mik penninggar pa de u. Så kaupt han häus ei Böin u en stäurar gard ei Follingbo. Han blai reikest pa hail Gotland u da byggd han den där kånstuge byggningen sum haitar Annasnöje, för hans källinggi hait Anna.

Men när han da blai så reikar, da gynnt fålk ti funder vahäur de kund kumm si, u snart hadd di förstat häur de var. Jo, han hadd sällt si ti Päuken, så’tt Päuken skudd fa hans själi ellar andn ellar va de nå haitar, mot att Päuken skudd hjälp Dubbe ti blei reikar sum ett trull.

– Jaha, David, kan däu siv nå da? sägd Aron

– Nai, de kan ja int, sägd David. Har däu int håirt någ mair? Tal um mair, Aron!

– Ja far väl ta leit till da, sägd Aron. men håir nå, de gynnar regne, de smatrar pa take.

– Jo jo, men berätt nå da!

– Da skall ja berätt um gamble Hindrik, um däu tråistar håir pa.

– Jo, de tråistar ja, tig nå u tal um iställe!

– Ja förstar va däu mainar, fastn däu pratar dumt, sägd Aron. Jo, gamble Hindrik han bode mästn ner bei Olaus ei a leiti stäue. De här de händ si när Olaus var leitn, så’tt han har håirt de berättes av sin far.

Saint en kväld när Hindrik var ganes pa väg haim fran ett möte ei missjonshäuse löist mån’n så’tt de var ljaust mästn sum pa dagen. När han da kåm här upp pa vägen just där sum Dubbes bodi en gangg hadd finnes, da fikk han söin pa någ sum blänkt bei vägkantn. När han båigd si fram u keikte, da fikk han se att de var en hail hopar sylvarpenninggar sum lag där. Han plukkt pa si alltihop, u de blai lali tunggt ei lummar. Han känd si gladar u reikar, han sum alltut hadd vart fatti u mästn svält ihjäl iblant. Da kåm han ti tänk pa att han skudd takke O Herre för gavu. Han gikk äut pa strandburgi u ställd si, u så to han ettar pastor Zöderqvisth. Han räkkt armar ei vädre u nasar mot himln u skreied allt va han årkte: ”Käre Herre, vi tacka dig… ja mainar, ja takkar di för all di där sylvarpenninggar. Amen.”

De kan nukk händ att Gud håird han. Men de var en ann’n sum håird han u, de. U de var Päuken, de!

Hindrik han var gladar vitja, för nå var han jo reikar. Men så kåm han ti funder pa vahäur han skudd kunn fa någ nytte av sin reikedomen. Han var så reikar så’tt han skudd kunn ga upp ti handlan u kaup hail bodi um han vidde. Men när han tänkt ettar, så kund han int kaup ett hekto snäus en gangg. Va skudd handlan säge, um han kaupt ett hekto snäus u så bitald me en sylvarslant sum var hundre ar gambel u värdar leik mik sum kansk ett hailt ton snäus? Da skudd de nukk kumm länsmännar u kånstaplar me kädar u halsjan, u da skudd han kansk blei inspärrn ei Kaisartånne ei Böin! Hindrik funderd u funderde. Ti släut kund han int siv pa neitnar en gangg. Int tråist han prat me någen häldar. Ja, han blai leit galn u gikk bär u mumlede för si sjalvar.

Nå var de så att Olaus han hadd en kusin sum bode ei Kräklinggbo. Han skudd ga u häls pa bei Olaus u hans far u mor. Han hadd gat hail dagen, u när han var mästn framme, da håird han att de kåm en hästsjuss pa vägen. Sjussen kåm ei en fali fart, så’tt Kräklinggboen huppt av vägen u in bakum någle gränar. De var saint pa kväldn men han kund se att de var en stäurar, täkktar vagn sum var svartar u drägen av täu stäure, svarte hästar. U de löist av ild ör nasar pa hästar u snaikstar flaug um hovar så’tt de löiste. Men de kånstu gaste var kusken sum sat haugt där upp pa kuskbukken. Han hadd ingge häude pa de ställ sum de bräukar site, nai där var de tomt. Nai, han hållt häude millum kneiar när han kåirde, u da sag häude rakt fram mens kusken hållt ei esar me bäggi händar.

Kräklinggboen håird att sjussen stännd bei Hindriks stäu’u, u ettarsum han var en moduar kal så smöig han si fram ginum skogen u keikt ettar va sum skudd hände. Da sag han, att ei de same sum sjussn stännde, da to kusken u lyft upp häude u läggd de ijamt si pa kuskbukken. U da lukkt häude igen augu u gynnt snarke så’tt de håirdes langgt in ei skogen. Duri pa vagn’n ypnedes u äut kåm en stäurar kal. Han var hailt svartar men augu brant sum ild. Kräklinggboen blai så räddar så’tt han kraup ner bakum a vidflo, u där blai han liggnes u han håird allt sum sägdes ei stäu’u.

Päuken, för de var jo han, han rauted u skreied u Hindrik han grated u jamred si. ”Snälle herr Päuken, ta mi inte!” bad Hindrik. ”Häur snällar ja jär kummar däu nukk ti fa raide pa. Ja ska int ta di nå, däu kummar ti mi pa aigne bain, när ja vill de!” bråld Päuken så’tt finstarräutar skaldrede. ”Men mitt sylvar, de skall ja ha, de sum däu har stjäle. De sum var Dubbes, de jär mitt, MITT, kum de ihåg!” rauted Päuken.

”Far ja int någe?” Sägd Hindrik me jamrenes raust.

”Jo, en slant ska däu fa”, sägd Päuken, u så to han en sylvarslant ei sin stäur näven u slo han ei häude pa Hindrik. Slantn blai sitnes pa kant, halft inslag si ei skallbaine pa Hindrik sum skreied värr än en slaktgreis. ”Den slantn far däu ha, tiss däu kummar me han ti mi”, rauted Päuken, u så gikk han äut ti vagn’n me alle sylvarslantar.

U da sag Kräklinggboen att kusken ruskt häude vaket, sättede de millum kneiar u så bar de iväg me en hiskliar fart.

Aron hållt upp ett leitet slag.

– Håir va de regnar, David, de mullrar u, äut yvar sjoen. Tråistar däu håir mair?

– Jo, fortsätt, tal um mair! Davids årdi håirdes leit konstut, han hadd dräg råkken upp yvar häude.

– Jo, sägd Aron, va sum händ me Hindrik, de var att han aldri mair blai sum fålk. Han fikk mair u mair ont ei häude. U aldri mair to han av si myssu, för han vidd int att någen skudd fa se orsaken ti häudvärken. Ti släut vidd han ta leive av si. Han to ett tug me si u klättred upp ei en tall u så gärd han rännsnare um halsn u knöited fast tuge ei a grain, u så huppt han.

Men de händ int någe, u när han känd pa tuge, så var de hailt slakt u han bär svävd ei lufti. Så’tt hängg si, de gikk inte.

Da skudd han skjaut si, men kräute tänd inte, u da siktede han rakt in ei hynsskåkken, skåtte brannt av u täu hynar döde. Da ladd han um, u så skudd han skjaut si sjalvar. Skåtte brannt int av da heldar. Da kast han byssu, men da small de, u tuppen u täu hynar till döde.

Ti dränk si kan aldri ga fail, tänkt han u så gikk han ner ti strand u äut ei vattne. Men han sank int äutn han gikk uppa vattnytu. Han gikk u gikk rakt äut me kurs nårdaust, de sägd Olaus far, för han hadd set de haimifran vidbakken. U han bigreipt si pa sleikt , för han hadd sigle jårdi runt pa Vanadis, när han var kårpral ei flåttu. U de sägd han u, att me den kursn så hamnar Hindrik pa Åisel, um han nå int gar tvärs yvar u fortsättar kansk änd’ upp ti Sibirien. Men sen kan män int kumm länggar, sägd han. Men da matt de var så att Päuken han bor nånstäns at de hålle. U Hindrik han kåm aldri tibaks.

Nå hadd Aron kumm igangg u berätte u glåimt att han var svämnuar, så’tt han fortsätted:

– Jo, u Dubbe han tjänd mair u mair me penninggar. Fålki di trod att han var äut undar stårmue neitar u läurd fartöig ti ga pa grund bär för ti fa bärge u fa penninggar för de. Reikar de blai han, men de gikk gale pa ann veis. Bani döde, täu när di var hailt sma, men ain livde någle ar, de var Jacobina, u da blai Dubben faslit laisn när ha u döde. Sainare, da död fräui, Anna, u. Da sägd fålki att han hadd sällt dum allihop ti Päuken, bär för ti blei ännu reikare.

Da flytt Dubben ti Stockholm u där död han u, någle ar sainare. Da var de mangg sum tykkt att en sån reikar u kändar kal skudd bigraves haim pa Gotland.

Men da blai de dei hindre att de var rakt omöiglit ti fa tak ei någen skäutskippare sum tråist frakte de leike yvar Austarsjoen. Di var rädd att Päuken skudd kumm u ta Dubbe u skäutu u alltihop, så’tt da gytt di ti bigrav han ei Stockholm.

Ja, nå vait ja int någ mair, kan däu siv nå da? sägd Aron.

David hannt int u svare, så kåm de ett avholit dån pa take. De var en hagelböi, u de var så’tt di mästn trod att takfalar skudd brist av. De gikk yvar ettar a stund, men da kåm de en vindböi sum skakt hail de gamble bodi.

A stund sainare hadd de lugne av, u de blai tyst, bär sjaud u bräus fran sjoen håirdes.

De fanns ingge finstar ei bodi men någle sma feirkantuge gluggar me lukar sum gikk ti ypne. Aron klaiv upp u keikt äut. De var mästn mörkt men de for ljungnar heit u deit äut yvar sjoen. Sjoen sag kånstur äut, vattne hävd si upp u ner u vagar ränd at all håll sag de äut sum. De var någ sårts tukå rakt äut ei nårdar. Aron tykkt han sag någ ljaust in ei de där tuku, kund de vare… nai, de var omöiglit. Jo, de var en siglare!

– David, upp u keik äut! skreied Aron.

David for upp u ypnede en glugg.

– Ja ser int någe, sägd han. Jo, där! De kummar en bat me sigel.

Bäggi sårkar blai stanes tyste u bär glode. Fartöige kåm närmare ettar handi, u ti släut var de in ei veiki, införe di gamble stainkistar.

– En brigg, sägd Aron, de har ja aldri set någen föråt.

Så gynnt fartöige svängge upp mot vindn, sigli fladdrede, svart’ skuggar rörd si umbord u sigli blai uppgigne. Just när briggen vänd aktarn in mot där sårkar sto, så kåm de en ljungn u ett brak. Alltingg löistes upp av ett bländskein u sårkar kast si ner pa gålve äutn en tanke ei häude. Ettar a stund visked Aron:

– Sag däu namne pa aktarspägln?

– Jo, visked David, Jacobina. U så to han ti grate, så räddar var han.

Men Aron raist si sakte u keikt äut. Briggen var bårte, sjoen var tomar, bär vagar sum ännu ränd heit u deit, u ljungnar hadd släut upp. Da sag han att de var någ ildskein sum löiste. Han ypnede duri u keikt äut at de hålle. De brant ei de håigst av de stäure trei’i sum sto där. De var de treie sum sto bär någle stig fran den plassn där Dubbes bodi hadd vart. Aron dro till duri, u sen fikk han sök u tröste David sum bär bauled u darrde. Så gikk någle teimar, de gynnt u blei leit ljausare ettar handi, u David lugnede ner si.

Undar teidn funderde Aron en hail dail. Va var de di hadd set, igentligen? Var de spökareiar ellar var de någ inbillninggar? Di hadd keik fran vassin glugg u set same söin. Da måst de jo ha vart någe! Men skäutu hadd försvunne just när den där avholie ljungn’n hadd gat. De var int äutn att Aron känd si frausn langs ryggen. Men så to han fram matkårgen u di jeted leit av mors goe bröe. Da kändes de leit tryggt. Duri sto leit ypi, u sum de var fikk di håir att de kåm en hästsjuss.

– De jär väl int Päuken? skreid David, han blai lali räddar.

Aron ypned duri u fikk se att de bär var far sum kåm, me håpu u flakvagn’n.

– Häur har er de sårkar? Vör blai leit orolie, så’tt ja tykkt de var bäst u kåir ner u keike. De var jo ett faslit ovädar ei netres. Ja ser att ljungn’n har slat ei de stäur treie här. Ja hallt pa u int fa håpu ti ga förbei där. Ja tänkt att däu u ja, Aron, kan gi uss äut u dräg angglar mens David stännar här u passar håpu undar teidn.

– Nai, nai, sägd David, aldri att ja stännar här ainsummen.

– Da gär vör så, sägd far, att ja ror äut u drägar angglar, u er kåirar haim me håpu u sivar någle teimar, för de har väl int bleit så mik av de ei netres, kan ja tro. U sen kåirar i heit u hämtar mi u fisken, um de nå jär någ pa krokar. Da kan vör ak äut u säle pa ettarmiddagen.

Ja, så gärd di. De var ret bra me tåsk, så’tt de blai en slant, u sårkar fikk bihåll mästn alltihop. De dråigd längge förrn sårkar berätt va di hadd vart me um de nati, u de var faffar sum fikk håir de fyst.

– Jaha, sägd’n bäre, da jär han haim nå. Da bleir de nukk släut pa all spökareiar där nerikringg.

Men de var kånstut me de där treie sum de slo ei. De döid inte äutn de blai stanes sum a haug stangg, u de kåm äut skått allstäns pa de, så’tt de sag äut sum a haplit haug majstangg. U de var ett bra sjomärke änd tiss de tårkt u blast ner, u de gärd de ei novembar måne nittnhundreförtifeire. U da var de priseis hundre ar sen Dubben döde.